Räddningsinsats i buskage

Nattorienterare är livsfarliga. I alla fall för den som är på lyran och drar en cykel.

Tävlade i Östhammar i går och före start hände nåt konstigt. Var ute och joggade med min patrullkompis Nygren för att inte stelna till totalt. Skymningen hade kommit och tempen höll på att krypa under nollstrecket.

Då fick vi se hur en orienterare drog upp en cykel ur ett buskage vid sidan av promenadvägen. När vi joggade förbi ropade han ”kan ni hjälpa till här?”.

Då såg vi att där i mörkret låg en farbror på rygg i buskaget. Upp kom han inte. Men med förenade krafter kunde vi vända honom på rätt köl och lyfta honom på fötter.

Han var SÅÅ tacksam. Berättade att han ledde sin cykel när han mötte en grupp ”joggare”. Då hade han råkat trampa vid sidan av asfalten och dråsat ner i slyet.

”Å jag är ju full också”.

Det var onödig information.

Nöjd knallade farbrorn vidare hemåt, stödd på sin cykel. Vad som hänt om han inte blivit upptäckt törs man inte tänka på. Å andra sidan var det ju uppenbarligen orienterare som råkat tränga honom av vägen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Torparfinten

Det här med att bli av med nån som hänger efter finns det ju tusentals historier om. Mer eller mindre spektakulära.

På O-ringens slutetapp för några år sen (”några” kan med mitt perspektiv vara 10-15 år) var det ju nån i huvudklassen som gömde sig bakom en kulle när han spanat in en skärm. Men den som hängde, och tillfälligt förlorat synkontakten, lyckades visst spika kontrollen så den gubben gick inte.

Mest påhittig var nog den i orienteringens barndom som hade fått en hel klunga efter sig, kom fram till ett torp och sa att han skulle gå in och fråga vilket torp det var. Han blev inne både länge och väl. Till sist blev en av konkurrenterna otålig och gick in och frågade torparhustrun varför killen aldrig kom ut.

”Jaså han. Han tog vägen genom köksfönstret.”

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Häng dom högt

Det pågår en intensiv debatt om hängning på Alternativet sedan SOFT-styrelsen givit upp tankarna på att kunna diska löpare för detta regelbrott. Alla verkar överens om att det är fel att hänga sig till en bra placering, men en falang vill ha anvisningar så att flera fuskare kan diskas och en annan falang vill som styrelsen nöja sig fair play och självsanering.

Problemet har diskuterats i alla tider, vilket framgick av senaste Skogssport, och man får vara ganska blåögd för att tro på någon självsanering. Den alltid lika idérike – och drastiske – Asplövet har förstås en egen åsikt: tillåt hängning. Där kan man snacka om sanering.

Själv har jag aldrig hängt någon. I alla fall inte mer än till en kontroll. Längre brukar jag inte orka. Utom 10-mila 1971 förstås. Då hängde alla. Jag tror dom som sprang i täten också hängde.

Tro det eller ej, folk har faktiskt följt efter mej också. En gång tyckte jag det blev riktigt trist, dåligt gick det också. Så till slut satte jag mej på en stubbe. Snubben som hängde efter blev minst sagt förvirrad och vacklade till slut iväg åt ett håll som inte var rekommendabelt.

En riktigt snygg grej såg jag som publik på ett SM i skidorientering. Jo, det fanns faktiskt publik på sånt på 70-talet. Legendariske Harald Tirén (han brukade tampas med Bosse Larsson om SM-titlar) hade fått ett häftplåster efter sig i spåret.

Just där publikkontrollen fanns var det en telefonstolpe. När Harald stämplat körde han iväg till vänster om stolpen och plåstret tog samma väg. Men direkt ändrade sig Harald och svängde runt stolpen och tillbaka. Den andra fattade samma beslut. Då ändrade sig Harald igen och åkte ett varv runt stolpen igen. Utan skam i kroppen hängde den andre med på denna ringdans.

Harald blev inte av med sitt sällskap, men det var en effektiv uppvisning. Han fick fram sitt budskap utan ett ord.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar