När jag vann O-Ringen – prolog

Nu ska jag skriva om när jag vann O-Ringen. Den meningen låter som ren science fiction så jag måste verkligen skriva ner vad som hände, så att jag berättar på rätt sätt när jag en gång blir farfar och ska… vänta, jag är ju redan farfar. Morfar också förresten.

Hursomhelst, här är storyn.

Kapitel 1 – Förberedelserna

Om du ska vinna O-Ringen måste du anmäla dig. Det gjorde jag ganska tidigt. Var rätt så sugen eftersom Boden verkade bjuda på bra orientering även på kortare banor. Och jag hade inte fullföljt ett 5-dagars sedan Sälen 2008. Gjorde ett försök i Hälsingland 2011 men fick bryta efter tre misslyckade dagar då ryggen sa ifrån.

Eftersom jag skulle fylla pensionär och därmed gå in i ny klass var det också lockande förstås. Anmälde mig i kortklass. Det är en perfekt inrättning för mig. Jag kan orientera, men är ingen löpare (korta och grova ben, hur många sådana ser du på en löparbana?). Har sprungit kortklass sedan de infördes (Småland 1983, debut i H 35). Brukar vara 5-10 min efter per etapp, vilket är lagom för att strida om en nummerlappsplats på sista etappen. Men aldrig lägre än startnummer 6. Två gånger har det dock blivit glada etappvinster (1985 i Falun och 2008 i Sälen).

I början på juni var jag avanmäld igen. Hade glömt betala. Men kanslitjejen var snäll och jag behövde inte betala den högre avgiften som egentligen gällde då. Positivt, O-Ringen!

Det var meningen att jag skulle tävla mycket under våren för att få träning och gå ner i vikt. Men det blev inte så många allemansluffar och nationella tävlingar. Men jag höll i någorlunda när juni kom. Storvästloppet gick sådär. Sprintercupen är bra träning. Går man till final får man tre täta lopp i maxfart (nåja) och terrängen i cupen var – härdande. Sprang även ultralång-DM och det var ju enbart för träning och för att ge storvikarna litet ’cred’. Utan konkurrenter syns det ju inte hur bra dom är, Lasse och Ola.

Det sedvanliga månadsbesöket hos ryggmagikern Uppman lovade gott. Allt kändes OK.

Drygt 40 timmars kartrevidering i de härliga Valludden-markerna får väl också räknas in i förberedelserna. Ett par veckor före O-Ringen sprang jag tre tävlingar på tre kvällar och blev riktigt trött på den sista, Skärmjakten i Storvik. Vågen stannade på exakt 90 pannor. Gått ner tre. Inte bra men får duga. På Allemansstafetten sa Lindblom att jag säkert skulle gå in bland de 20 bästa. Det tog jag till mig. Och storvikarna skulle ju inte springa kortklass i år.

”Träningsläger” i Oviken

Resan till Boden skulle företas i två etapper. Först den sedvanliga semesterveckan/träningslägret vid stugan i Jämtland. Så mycket träning brukar det dock inte bli, inte nu heller. Tog Funäsrundan redan andra dagen och det kändes väl sådär. Inte orkar man kuta alla 7(?) kilometerna som förr. Det blir lite intervall-aktigt.

Sedan var det färdigtränat – ryggen började krångla. Hade inte haft problem på två år (se ovan) men nu krampade den ordentligt vid olika lyft. Marianne behöver ju en del assistans för att flytta sig från och till rullstolen. Värst var att det började hugga till av smärta i högerljumsken så fort jag böjde på ryggen. Och det blev bara värre.

När dagen för avresa kom var det med mycket blandade känslor. Kunde knappt lyfta högerbenet när jag skulle upp i bilen. Och lyfte väskorna mycket försiktigt när vi släppte av Linnea och Dan vid Östersunds station. Nu måste beslutet tas – åka till Boden 60 mil norrut, eller åka 40 mil hem. Det senare föreföll klokast. Men jag hade ju gjort upp med Stisse på Gävle Nyhetsbyrå om att skriva för Gävletidningarna från Boden. Så efter moget övervägande, under tuggande på en smaklös packe köttfärs vid Macedonken i Ö-sund, beslöt vi styra kosan norrut längs Inlandsvägen.

Intressant resa, för i inlandet har jag inte varit norr om Hammerdal. Nu susade vi förbi Strömsund, Hoting, Dorotea, Vilhelmina (märkligt fik i en rund byggnad mitt i city, måste varit väldigt futuristiskt när det byggdes), Storuman, Blattniksele och Sorsele där vi svängde av mot Arvidsjaur.

Alla ödehus och stängda industrilokaler ger ett ganska deppigt intryck, typ ”siste man släcker lyset”. Men samtidigt finns det massor av vackra hus och man ser blomstrande verksamheter och får även exempel på framtidsoptimism. Och naturen! För en orienterare vattnades det i munnen på väg mot Arvidsjaur när man såg den fina terrängen i omgivningarna. Gles skog och helt slätt på marken.

Vi mellanlandade på Hotell Laponia i Arvidsjaur, fick ett rum modell mindre konferensrum. Sant! Sammanträdesbord, whiteboard och fyra stolar ifall vi velat ha ett möte. Här bodde vi som kungligheter. Tyvärr orkade vi inte snofsa upp oss för att gå ner till ”kåtan” vid sjön där kvällens exklusiva hotellmiddag serverades. Men busslaster med tyska turister gjorde det.

Jag gick till Frasses och köpte korv, precis som två tyska biltestare från BMW. På väg tillbaka till hotellet försökte jag jogga lite med korvpåsen. Det blev inte många steg. Kändes inte alls bra i ljumsken. Men ryggen hade i alla fall inte blivit sämre av den långa bilkörningen, som jag befarat.

Kö hos Dala Massageteam

På lördagen fortsatte vi de sista elva milen via Älvsbyn till Boden. Körde direkt till C-orten, hämtade ut nummerlapp och press-kit. Det senare inte särskilt imponerande. Letade efter presscentrum som skulle ligga nånstans i läktarbyggnaden på Boden Arena. Hittade inget. Stötte ihop med gamla jobbkollegan Tommy Eriksson, som berättade var Dala-Massage höll till. Två lokaler. Jag besökte båda, men i båda satt det tre personer på kö.

Så vi åkte till Bodensia och inkvarterade oss. Tyvärr inte samma klass som Laponia. Bar in ett antal gepäck till rummet. När jag gick nerför trappan (två våningar) smärtade ljumsken så mycket att jag för resten av bagaget fick ta hissen både upp och ner. Frågan inställde sig naturligtvis: Hur i all sin dar ska detta gå? Finns det hiss i Bodens befästa berg?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Ett svar till När jag vann O-Ringen – prolog

  1. Anders skriver:

    Det här är rafflande, kan inte vänta på forts. Och det behöver jag inte!
    *läser vidare*