Häng dom högt

Det pågår en intensiv debatt om hängning på Alternativet sedan SOFT-styrelsen givit upp tankarna på att kunna diska löpare för detta regelbrott. Alla verkar överens om att det är fel att hänga sig till en bra placering, men en falang vill ha anvisningar så att flera fuskare kan diskas och en annan falang vill som styrelsen nöja sig fair play och självsanering.

Problemet har diskuterats i alla tider, vilket framgick av senaste Skogssport, och man får vara ganska blåögd för att tro på någon självsanering. Den alltid lika idérike – och drastiske – Asplövet har förstås en egen åsikt: tillåt hängning. Där kan man snacka om sanering.

Själv har jag aldrig hängt någon. I alla fall inte mer än till en kontroll. Längre brukar jag inte orka. Utom 10-mila 1971 förstås. Då hängde alla. Jag tror dom som sprang i täten också hängde.

Tro det eller ej, folk har faktiskt följt efter mej också. En gång tyckte jag det blev riktigt trist, dåligt gick det också. Så till slut satte jag mej på en stubbe. Snubben som hängde efter blev minst sagt förvirrad och vacklade till slut iväg åt ett håll som inte var rekommendabelt.

En riktigt snygg grej såg jag som publik på ett SM i skidorientering. Jo, det fanns faktiskt publik på sånt på 70-talet. Legendariske Harald Tirén (han brukade tampas med Bosse Larsson om SM-titlar) hade fått ett häftplåster efter sig i spåret.

Just där publikkontrollen fanns var det en telefonstolpe. När Harald stämplat körde han iväg till vänster om stolpen och plåstret tog samma väg. Men direkt ändrade sig Harald och svängde runt stolpen och tillbaka. Den andra fattade samma beslut. Då ändrade sig Harald igen och åkte ett varv runt stolpen igen. Utan skam i kroppen hängde den andre med på denna ringdans.

Harald blev inte av med sitt sällskap, men det var en effektiv uppvisning. Han fick fram sitt budskap utan ett ord.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.