O-Ringen etapp 4 – Där satt den!

Numera hade kökstjejen två chefer vid frukosten och det fanns allehanda fina frukter, fem sorters yoghurt, sex sorters bröd och en av cheferna hade en termometer med kortvågssändare. Hon tog tempen på prinskorvarna och förde noggrann statistik.

Jögge släntrade som vanligt in. Klagade över diverse skavanker i benen, precis som på 80-talet med andra ord. Han var sliten. Och själv var man väl inte någon sprattelgubbe heller direkt.

I dag skulle M göra stan på egen hand, så efter alla förberedelser lämnade jag henne i permobilen på trottoaren utanför hotellet. Tuff tjej.

I Nedre Svartlå hade arrangörerna gjort vissa förändringar, bland annat vad gällde pressparkeringen. Inte så att man fick köra upp till Storklinten. Nej, pressparkeringen var helt enkelt slopad. Nu var det bara att köra dit man blev visad, längst ner, längst bort på ängarna. På med ryggsäcken och gå tillbaka för att köa till bussningen. Nu startades kön redan från bilparkeringshållet så vi korsade aldrig riksvägen, vilket ju var en klar förbättring ur säkerhetssynvinkel. Dessutom flöt det betydligt bättre, kötiden var bara tio minuter.

Renhjord sprang

Såg många från OK Renen runt mig i kön. En titt i resultatlistan visar att luleklubben hade 128 startande, ett bevis på splittringen i Norrbotten kring Bodens arrangemang. OK Renen stod visserligen med bland arrangörsklubbarna men det är klart att många av de som tävlade hade bidragit mycket med sitt OL-kunnande i funktionärsstaben i stället. Nu förlitade sig de sex arrangörsklubbarna på allehanda villiga människor från dragspelsklubbar till somaliska föreningen. Det gick, men visst märktes det att många funktionärer saknade O-vana och därför var ovana.

Denna dag träffade jag konstigt nog inte på Elis Åberg.

När jag gick till start såg jag att det var utförsbacke till sista kontrollen. Underbart!

Trots fjolårsmodell på OL-skor och ännu äldre strumpor hade jag lyckats dra på mig skav och hade två omplåstrade tår. Men vid startplatsen irriterade även en tredje tå. Jag uppsökte min nyfunna vän från pinnincidenten dag 2 i tältet för sent startande. Jodå, hon hade visst en rulle med sån där tejp som alla orienterare har att staga upp vrickade fötter med. Jag fick ta en bit och satte över den nya blåsan på lilltån, samtidigt som jag fick en pratstund. Det visade sig att de var två orienterare i startpersonalen, resten var från en handbollsklubb. Och dessa var bara med på en etapp, nya handbollsspelare skulle utbildas i startsysslorna varje morgon. Men det hade gått bra.

Etapp 4, del 1Efter ett ha sökt upp skuggan en stund, inte lätt på ett hygge, var jag klar för kamp. Nu gällde det att inte tappa mer, utan helst ta in på täten. Det var medeldistans – min gren – kontrollbeskrivningen sa att vi skulle ha tolv kontroller på 2,9 km. Såg bra ut.

Första skärmen satt i en sänka i skogen bortom hyggeskanten. Här gällde det att veta var man lämnar hygget. Jag siktade till vänster om högsta delen och knegade på i en förhållandevis snäll slakmota. Trötta ben ville gå redan i sista knixen före hyggeskanten, men jag lovade dom att det snart skulle luta utför. Över krönet så syntes höjdformationerna tydligt och det var bara att styra ner i sänkan och stämpla.

Nästa var superlätt, men framme vid mossen blev det några sekunders tvekan då kanterna inte var så distinkta. Men jag låg rätt i riktning.

Till tredje valde jag att springa rakt söderut i stället för rakt på. Dels skulle jag slippa någon höjdkurva, dels skulle jag kunna ta kontrollen från sidan. Inte behöva tveka om vilket håll jag skulle svänga åt om jag inte såg branten. Gick fint.

Det lutade mycket så man fick passa sig så man inte halkade ner. Fjärde var enkel eftersom den gråmarkerade berghällen var jättetydlig. Till femte var det bara att hålla höjd. Vid första berghällen bromsade jag upp och läste kartan. En sänka skulle leda in mot kontrollen. Fortsatte utan att se någon sänka och fick svänga upp bakvägen till punkthöjden med skärmen. En krok, men jag räknar den inte som en bom.

Etapp 4, del 1 med löpstråkTill sexan är det rakt på som gäller, som överallt annars, måste bara se upp så man inte rasar ner mot sankmarken och får klättra ett par kurvor i onödan. Men det går bra. Här är skogen otroligt fin och lättsprungen. Kollar skidspåret åt båda håll och ser att jag ligger rätt och några sekunder senare syns gropen med min kontroll.

Bara att stå på

Etapp 4, del 2Raskt vidare med ny kurs mot sjunde. Bara att stå på i utförslöpan. När jag passerar stigen ser jag stenarna och det är bara att följa höjdkanten till höger fram mot kontrollen. Spik igen. Stämplar samtidigt med lumparkompisen Forsgren från Gävle, som jag pratade med vid starten. Men jag vet inte när han startade. Detta är för övrigt första gången under veckan som jag lägger märke till någon medtävlare i min klass.

Men jag har inte klart för mig att banan svänger 90 grader åt höger så jag springer ut åt söder innan jag inser att banläggaren tvingar oss pensionärer att klättra rakt upp på en bergknalle. Det är väl bara 20 höjdmeter, men plötsligt är musten borta ur benen. Släpar mina 90 kilo upp, onödigt nog över högsta delen. Däruppe ser jag skärmen en bit åt höger på en lägre nivå. Ingen bom kanske, men slarvigt.

Utför igen, härligt. Hittar ett bra stråk och släpper på så mycket jag vågar. Vilket inte är imponerande om man jämför med yngre dagar. Gubben är onekligen stel i kroppen och kan inte parera och balansera på samma sätt som förr när han ska igenom ett stenigt parti vid bergsfoten.

Men det går. Vägslutet skymtar till vänster och strax ser jag den stora stenen, nian.

En ny 90-gradersvinkling och jag springer rakt mot väster. Vid skidspåret syns berghällen med stenen till vänster och det är bara att svänga en aning upp mot branterna och kontrollen. Försöker pina mig att springa ända fram.

Etapp 4, del 2 med löpstråkKontroll 11 ser svårare ut. Här kan man bomma. Jag springer neråt en bit och halvvägs kommer jag som planerat till en litet längre brant. Därifrån är det bara att hålla höjden så ska jag komma till rätt sten… Där är en sten. Och där sitter skärmen!

Härligt, nu är det bara sista kvar. Struntar i att läsa mig fram längs de löpstråk som finns, utan kör bara rakt utför. Sluttningen är dock stenig och det går inte lätt. Trots att kanske 9 000 startat före mig finns det inget upptrampat stråk där jag springer. Men till slut stapplar jag ut på vägen och avslutar loppet i så god stil jag förmår.

Det var stenigt ner mot sista kontrollen.Mitt namn står överst

Till skillnad från i går är jag riktigt nöjd med loppet och – jodå – mitt namn står överst på bildskärmen för H 65 Kort. Det blir etappvinst med 2.47 före Hemmyr, som för övrigt sprang i mål minuten före mig. Mina tre huvudkonkurrenter har inte gjort bort sig, de blir tvåa-trea-fyra, så inför slutetappens jaktstart är läget inspirerande:

Jan Fogelberg, Västvärmland
PellE +2.08
Göran Forsberg, Hagaby +2.59
Kjell Hemmyr, Teg +4.17

Sträcktiderna

Härligt. Älskar Storklinten. Längtar redan tillbaka till denna fantastiska skog.

Fin arena den här sporten har ibland.

Tillbaka i Boden firar vi på uteservering där M kommer i samspråk med en trevlig luleneger. Jo, han säger att han är en sån. Det är vad bodensarna kallade luleborna på den tiden hockeylagen låg i samma serie. M har för övrigt klarat timmarna på stan bra, säger hon.

Etappseger krånglar till tillvaron. Måste på prisutdelning vid 18. Funktionärerna har fått hyfsad styrning på det hela sedan första kvällens ganska kaotiska tillställning. Så småningom kommer mitt gäng upp på scenen.

Prisutdelning efter etapp 4. Foto: Lars Bengtsson.Upptäcker plötsligt Lasse och Ingela Bengtsson i publiken. Kul! De har dykt upp i Boden för att under slutdagarna komplettera den inte alltför manstarka Årsundatruppen: En husvagn med Anders Karlssons familj och Emma Bengtsson. Och jag.

För er som händelsevis tror att man väljer en klass med lite kortare banor för att man har större chans att vinna fina priser kan jag tala om att det i regel är någon informatör på ett företag eller kommun som i kraft av etappvärd/sponsor haft att klura ut ett pris som kan mångfaldigas i över hundra ex att delas ut till etappvinnarna i varje klass. Så nu har jag en träplatta med en Norrbottenkarta och en ren i tenn och gravyren JOKKMOKK ETAPPEN på. Särskrivet förstås.

Min ren har inte hittat ut ur kartongen än. Han vågar nog inte visa sig för M.

Räknade nyss ut att jag sprungit minst 155 etapper sedan debuten 1969. Det var min tredje etappvinst. De båda tidigare tog jag i Dalarna. Falun 1985 (H 35 Kort) och Sälen 2008 (H 60 Kort).

Efter den timslånga prisceremonin är det hög tid att skriva för Gävletidningarna. Blir slutligen ”tvungen” att placera mig själv på (nedre delen av) gästrikarnas tiobästalista för dagen. Något som glada kompisar raljerade om redan dag 1 och 2.

Hotellrummet är som en bastu trots fördragna gardiner hela dagen. Stora fönster mot väster är generösa mot sommarsolen som lyser väldigt länge i Boden. Laddar för slutetappen med en tunnbrödrulle från Mojjen, strategiskt placerad alldeles utanför hotellet.

Hela kartan

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.