O-Ringen, etapp 3 – Det går utför

Tredje dagen var vilodag. Eller aktivitetsdag som det heter på SOFT-svenska. Bra för det lokala näringslivet som kan få in nån krona av orienterarna som annars bara häckar i husvagnen – när de inte springer i skogen.

När vi hade O-Ringen i Gästrikland 1998 hade vi ingen vilodag. Vi är ju litet noga med att det här är idrott och konceptet 5-dagars innebär att man ska springa fem dar i rad och orka med det.

Men personligen måste jag erkänna att det är skönt med en dag för återhämtning. Och det är ju lika för alla. Även för Micke Ingelsson, fast han var helt inne på att det var tre dagars tävlande innan vilodagen. Bra för honom att jag ifrågasatte hans upplägg, så han slapp stå där ensam och vänta på en buss som inte kom.

I M:s och min plan ingick att vi skulle åka till Överkalix på vilodagen och hälsa på M:s kusin. Dock befann kusinen sig i London, och det var tur att vi fick reda på det så vi slapp 22 mil i onödan. Vi slappade i stället. M for till frissan. Men vi turistade också. Besökte nämligen Rödbergsfortet, en del i Bodens fästning.

Imponerande bygge. Men jag tyckte synd om bassen som råkade fyra av ett vådaskott under beredskapen 1942(?). Skottet gick in i kruthuset och det bar sig inte bättre än att det fattade eld och exploderade. Projektiler for iväg halvannan kilometer. Tidningen skrev ”Bodens fästning brinner – antalet döda okänt”. Fortet var ju topphemligt och inte ens bodensarna visste vad som försiggick där uppe på berget. Turligt nog omkom ingen. Men av kruthuset var bara grundplattan kvar.

Jag körde också en sväng på Hedenvägen för att visa M var jag sprungit över den dagen innan. Märkligt nog var det inte särskilt intressant att se.

Köa? No problème…

På onsdagen var jag laddad för tredje etappen. Svängde ut på Jokkmokksvägen och tänkte på 1982. Då bussades vi ofattbart långt från Luleå till Vuollerim med belönades med fantastisk terräng. Nu körde jag fyra mil och visades av vägen i Nedre Svartlå till pressparkeringen. Därifrån var det bara att ta på ryggsäcken och gå till pendelbussningen upp till skidanläggningen Storklinten, som låg fyra kilometer upp i skogen.

Kö till pendelbussenFörst fick man gå 300 meter uppför längs den vägen för att nå slutet på kön som ledde ner till korsningen igen, där bussarna stannade till. Många åkte även buss från Boden förstås, den trafiken skulle också förbi vår långa kö. Och så var det den vanliga trafiken på Jokkmokksvägen. Ett under att ingen kom till skada i denna korsning under dagen.

Efter cirka 25 minuter var jag nästan nere vid korsningen igen. Från bilparkeringen kom då Annika Billstam och Thierry Gueorgiou bärande på sin packning. Han, världsstjärnan, Monseigneur Champion, orienteringens Usain Bolt, hade bara att traska upp och köa ner som alla andra. Kunde inte undgå att fundera på om Petter Northug hade gillat att köa en halvtimme bland alla motionärer för att komma på en buss till starten för Vasaloppet. Typ.

Frågade Thierry efteråt, han vann förstås, vad han tyckte om köandet.
– Oh, no problème, sa han på sin frengelska.

StorklintenVäl på plats tornade ett väldigt utförsåkarberg upp sig intill arenan. Backarna låg på andra sidan en djup dal och man såg några prickar där nere som bara hade backen upp till målet kvar. De utstrålade ingen glädje.

Jag gick till sjukstugan för att få hjälp med ett skavsårsplåster. Där stod Elis Åberg och försökte få en förband bytt efter dagens tävlande. Han sa att han kunnat vinna etappen men dummade sig på väg till näst sista. Det var nåt om att försöka springa på skrå i en brötig sluttning som han inte borde gjort.

Nyplåstrad gick/joggade jag till start med bra koll på pinnen. Nu hade ishavsvindarna avtagit och den riktiga värmen kommit även till Boden, så det var lite tryckande. Vi gick på en liten landsväg och alldeles nedanför den i sluttningen, tydligen på en parallell stig, sprang tävlande med god fart ner mot skidanläggningen och slutkontrollerna. Bra att veta, tänkte jag.

Etapp 3, del 1Startade och fann till min glädje att det för en gångs skull inte var uppför från startpunkten. Inledningen såg väldigt detaljfattig ut. Ett par lite längre sträckor, men inga vägvalsproblem egentligen. Jag höll upp litet i sluttningen och undvek en ravin. Hyggena var jättefina och det kändes underbart att springa. Första kontrollen smög jag lite till, grönområdet var diffust, men den satt där jag ville ha den.

Fortsatte i god fart och på väg till trean passerade jag 15 meter till vänster om en vätskestation, gjorde mig inte tid att ta en mugg. Vafan, på 3,7 km gör en sån ingen verkan. Men jag ångrade mig nästan när jag direkt efteråt kom ut på hygget och träffades i nacken av moder sol. Där hade en mugg iskallt vatten runnit skönt. I klättringen vek jag in till höger i skogen bara för att få skugga.

Etapp 3, del 1 med löpstråkPlötsligt var allt jättejobbigt, men jag tog mig i alla fall utan större problem till tredje. Fin var skogen, om än inte som Vuollerim.

Bara hålla höjdnivån sedan och så slita sig över sista åsen så satt fjärde där nere i fina sänkan.

Inte luras att tappa höjd

Etapp 3, del 2Det hade gått bra. Nu gällde det bara att ta sig ner till målet utan att luras till någon onödig höjdförlust. Jag studsade nerför slalombacken med planen att vika in vid stenen och hålla nivån fram mot kontrollen. Blev dock försiktig och vek av tidigare än planerat.

Det fick jag sota för. Kom in i en otroligt stenig och svårframkomlig del av sluttningen, så innan jag var framme i nästa skidbacke, vid ett litet pumphus, tyckte jag det tog en evighet. Längre ned hade varit bättre. Det långa högervägvalet hade nog också varit bättre. Kontrolltagningen gick dock bra.

Utförsbacken

Näst sista skärmen sitter djupt ner, men inte på dalens botten, så vänstervägvalet vill jag inte ta. Till höger då? Nej där är vägen rödkryssad (förbjuden) på kartan. Det får bli rakt på.

Dumhuvud! Det går ju ett gult stråk där bredvid vägen! Ett skidspår! Du har ju själv sett det när du gick till start! Hallå!

Etapp 3, del 2 med löpstråkMen nåt sånt hörde inte jag. Struttade på skrå i den steniga och brötiga terrängen. Precis som Elis beskrivit var det ett elände. Höll höjd onödigt duktigt så jag var nästan uppe vid husen när jag äntligen kom fram och fick springa utför till kontrollen.

När jag gick (springa var inte att tänka på) uppför den branta backen till sista var jag lika förbannad som trött. Redan arg på mig själv för att jag missat det uppenbara vägvalet. Skidspåret som gick bara någon meter vid sidan av femte kontrollen. Mina trötta ögon hade helt enkelt inte sett det på kartan. Om det varit en svart stig är jag säker på att det inte hänt.

Gående

Jag slet för att ta mig i mål. Speaker-Forsberg skrek upphetsat om nån elitlöpare. Jag inbillade mig att han skrek om mig för att få mer energi på upploppet. Men den gubben gick inte.

Däremot var det nära att den där gubben i Årsundadressen gick.

Trots att jag inte missat en enda kontroll med en enda meter var jag riktig missnöjd. Och resultatlistan ljög inte. Jo förresten, den påstod att gamle kompisen Sverker Tirén vunnit på en fantomtid. (Han hade stora problem att sedan övertyga funktionärerna att han inte var den nye Gueorgiou.) Men att jag var slagen med fem och en halv minut av dagens rättmätige vinnare var riktigt och ett slag i ansiktet. Sträcktiderna visade att jag vid fjärde kontrollen låg trea, bara var 1,5 min efter.

Blev nu sexa på etappen och totalt hade jag tappat så jag låg hela 5.44 efter täten. Den där säkre värmlänningen Fogelberg ledde före Göran Forsberg från Hagaby (Örebro) som vunnit etapp 1 och 3. Dessutom hade jag fått Kjell Hemmyr från Teg (Umeå) före mig. Det handlade redan om enbart oss fyra. Bakom var det ett hopp på drygt tio minuter.

Jag såg inte fram mot etapp 4, ännu en dag i detta steniga heta helvete.

Hela kartan

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.