Speakat

Tredje dagen var vilodag. Eller aktivitetsdag som det heter på SOFT-svenska. Bra för det lokala näringslivet som kan få in nån krona av orienterarna som annars bara häckar i husvagnen – när de inte springer i skogen.

När vi hade O-Ringen i Gästrikland 1998 hade vi ingen vilodag. Vi är ju litet noga med att det här är idrott och konceptet 5-dagars innebär att man ska springa fem dar i rad och orka med det.

Men personligen måste jag erkänna att det är skönt med en dag för återhämtning. Och det är ju lika för alla. Även för Micke Ingelsson, fast han var helt inne på att det var tre dagars tävlande innan vilodagen. Bra för honom att jag ifrågasatte hans upplägg, så han slapp stå där ensam och vänta på en buss som inte kom.

I M:s och min plan ingick att vi skulle åka till Överkalix på vilodagen och hälsa på M:s kusin. Dock befann kusinen sig i London, och det var tur att vi fick reda på det så vi slapp 22 mil i onödan. Vi slappade i stället. M for till frissan. Men vi turistade också. Besökte nämligen Rödbergsfortet, en del i Bodens fästning.

Imponerande bygge. Men jag tyckte synd om bassen som råkade fyra av ett vådaskott under beredskapen 1942(?). Skottet gick in i kruthuset och det bar sig inte bättre än att det fattade eld och exploderade. Projektiler for iväg halvannan kilometer. Tidningen skrev ”Bodens fästning brinner – antalet döda okänt”. Fortet var ju topphemligt och inte ens bodensarna visste vad som försiggick där uppe på berget. Turligt nog omkom ingen. Men av kruthuset var bara grundplattan kvar.

Jag körde också en sväng på Hedenvägen för att visa M var jag sprungit över den dagen innan. Märkligt nog var det inte särskilt intressant att se.

Köa? No problème…

På onsdagen var jag laddad för tredje etappen. Svängde ut på Jokkmokksvägen och tänkte på 1982. Då bussades vi ofattbart långt från Luleå till Vuollerim med belönades med fantastisk terräng. Nu körde jag fyra mil och visades av vägen i Nedre Svartlå till pressparkeringen. Därifrån var det bara att ta på ryggsäcken och gå till pendelbussningen upp till skidanläggningen Storklinten, som låg fyra kilometer upp i skogen.

Först fick man gå 300 meter uppför längs den vägen för att nå slutet på kön som ledde ner till korsningen igen, där bussarna stannade till. Många åkte även buss från Boden förstås, den trafiken skulle också förbi vår långa kö. Och så var det den vanliga trafiken på Jokkmokksvägen. Ett under att ingen kom till skada i denna korsning under dagen.

Efter cirka 25 minuter var jag nästan nere vid korsningen igen. Från bilparkeringen kom då Annika Billstam och Thierry Gueorgiou bärande på sin packning. Han, världsstjärnan, Monseigneur Champion, orienteringens Usain Bolt, hade bara att traska upp och köa ner som alla andra. Kunde inte undgå att fundera på om Petter Northug hade gillat att köa en halvtimme bland alla motionärer för att komma på en buss till starten för Vasaloppet. Typ.

Frågade Thierry efteråt, han vann förstås, vad han tyckte om köandet.
– Oh, no problème, sa han på sin frengelska.

Väl på plats tornade ett väldigt utförsåkarberg upp sig intill arenan. Backarna låg på andra sidan en djup dal och man såg några prickar där nere som bara hade backen upp till målet kvar. De utstrålade ingen glädje.

Jag gick till sjukstugan för att få hjälp med ett skavsårsplåster. Där stod Elis Åberg och försökte få en förband bytt efter dagens tävlande. Han sa att han kunnat vinna etappen men dummade sig på väg till näst sista. Det var nåt om att försöka springa på skrå i en brötig sluttning som han inte borde gjort.

Nyplåstrad gick/joggade jag till start med bra koll på pinnen. Nu hade ishavsvindarna avtagit och den riktiga värmen kommit även till Boden, så det var lite tryckande. Vi gick på en liten landsväg och alldeles nedanför den i sluttningen, tydligen på en parallell stig, sprang tävlande med god fart ner mot skidanläggningen och slutkontrollerna. Bra att veta, tänkte jag.

Startade och fann till min glädje att det för en gångs skull inte var uppför från startpunkten. Inledningen såg väldigt detaljfattig ut. Ett par lite längre sträckor, men inga vägvalsproblem egentligen. Jag höll upp litet i sluttningen och undvek en ravin. Hyggena var jättefina och det kändes underbart att springa. Första kontrollen smög jag lite till, grönområdet var diffust, men den satt där jag ville ha den.

Fortsatte i god fart och på väg till trean passerade jag 15 meter till vänster om en vätskestation, gjorde mig inte tid att ta en mugg. Vafan, på 3,7 km gör en sån ingen verkan. Men jag ångrade mig nästan när jag direkt efteråt kom ut på hygget och träffades i nacken av moder sol. Där hade en mugg iskallt vatten runnit skönt. I klättringen vek jag in till höger i skogen bara för att få skugga.

Plötsligt var allt jättejobbigt, men jag tog mig i alla fall utan större problem till tredje. Fin var skogen, om än inte som Vuollerim.

Bara hålla höjdnivån sedan och så slita sig över sista åsen så satt fjärde där nere i fina sänkan.

Inte luras att tappa höjd

Det hade gått bra. Nu gällde det bara att ta sig ner till målet utan att luras till någon onödig höjdförlust. Jag studsade nerför slalombacken med planen att vika in vid stenen och hålla nivån fram mot kontrollen. Blev dock försiktig och vek av tidigare än planerat.

Det fick jag sota för. Kom in i en otroligt stenig och svårframkomlig del av sluttningen, så innan jag var framme i nästa skidbacke, vid ett litet pumphus, tyckte jag det tog en evighet. Längre ned hade varit bättre. Det långa högervägvalet hade nog också varit bättre. Kontrolltagningen gick dock bra.

Näst sista skärmen sitter djupt ner, men inte på dalens botten, så vänstervägvalet vill jag inte ta. Till höger då? Nej där är vägen rödkryssad (förbjuden) på kartan. Det får bli rakt på.

Dumhuvud! Det går ju ett gult stråk där bredvid vägen! Ett skidspår! Du har ju själv sett det när du gick till start! Hallå!

Men nåt sånt hörde inte jag. Struttade på skrå i den steniga och brötiga terrängen. Precis som Elis beskrivit var det ett elände. Höll höjd onödigt duktigt så jag var nästan uppe vid husen när jag äntligen kom fram och fick springa utför till kontrollen.

När jag gick (springa var inte att tänka på) uppför den branta backen till sista var jag lika förbannad som trött. Redan arg på mig själv för att jag missat det uppenbara vägvalet. Skidspåret som gick bara någon meter vid sidan av femte kontrollen. Mina trötta ögon hade helt enkelt inte sett det på kartan. Om det varit en svart stig är jag säker på att det inte hänt.

Jag slet för att ta mig i mål. Speaker-Forsberg skrek upphetsat om nån elitlöpare. Jag inbillade mig att han skrek om mig för att få mer energi på upploppet. Men den gubben gick inte.

Däremot var det nära att den där gubben i Årsundadressen gick.

Trots att jag inte missat en enda kontroll med en enda meter var jag riktig missnöjd. Och resultatlistan ljög inte. Jo förresten, den påstod att gamle kompisen Sverker Tirén vunnit på en fantomtid. (Han hade stora problem att sedan övertyga funktionärerna att han inte var den nye Gueorgiou.) Men att jag var slagen med fem och en halv minut av dagens rättmätige vinnare var riktigt och ett slag i ansiktet. Sträcktiderna visade att jag vid fjärde kontrollen låg trea, bara var 1,5 min efter.

Blev nu sexa på etappen och totalt hade jag tappat så jag låg hela 5.44 efter täten. Den där säkre värmlänningen Fogelberg ledde före Göran Forsberg från Hagaby (Örebro) som vunnit etapp 1 och 3. Dessutom hade jag fått Kjell Hemmyr från Teg (Umeå) före mig. Det handlade redan om enbart oss fyra. Bakom var det ett hopp på drygt tio minuter.

Jag såg inte fram mot etapp 4, ännu en dag i detta steniga heta helvete.

Hela kartan

Vår bror har lämnat oss. En länk i syskonkedjan har brustit. Alldeles för tidigt.

Min bror har lämnat mej. Och jag saknar honom mycket mer än jag kunnat ana.

Lasse var så mycket som jag skulle velat vara.

Som att han var så totalt oblyg. Han kunde börja prata med vem som helst. Och gjorde det också.

Och alla talanger han hade. Vad han prövade på och klarade många saker! Som i idrott. Orienterade gjorde han förstås. Och efter Sport 60 blev han gångare, åtminstone en säsong. I Sandviken spelade han fotboll, jag har sett ett tidningsurklipp om hur han i en match med SIF-tvåan hade markerat storspelaren Tord Grip så denne ledsnade och inte fick nånting uträttat. En gång vann Sandvikens IF faktiskt junior-DM i ishockey. Då stod Lasse mål. När han blev äldre åkte han Vasaloppet flera gånger. Och i Stockholm Marathon gjorde han under 2.50 – i år hade man blivit bland de 100 bästa med den tiden. Det han gjorde gjorde han hundraprocentigt. Därför var det inte så konstigt att han även blev en intensiv golfnörd under en senare period i livet.

Och hans konstnärliga talang. Det var ju fantastiskt att en bastfallspojk bereddes plats på Konstfack och kom hem med målningar och skulpturer som gjorde oss syskon jättestolta över att ha en sån bror. Som jag minns det var han litet orolig att pappa skulle misstycka när han tidigt gav upp den talangen och efter sin FN-tjänst (i Gaza) började jobba som brandman. Men det var inget snack, han hade ju sin unga familj att försörja och visade upp ett ansvar som väl ingen tilltrott vildbasaren förut. Men konstnärskapet fanns kvar och vi är många som han stuckit åt en härlig liten målning vid bemärkelsedagar.

Och så rolig han kunde vara! Han uppträdde ju t ex med sina imitationer på Vi bjuder till och blev uttagen till finalen i Gävle.

Från min barndom har jag inte så många minnen av Lasse. Han var ju trots allt många år äldre och hade andra kompisar. Han var borta mycket. Jag har förstått att han måste varit något av ett bokstavsbarn – långt innan det begreppet var uppfunnet. Så det var inte undra på att mamma skickade iväg den hyperaktive av sönerna till snälla värdfamiljer på somrarna. Till Skinnarbo-Viktor i Månkarbo. Till farbror Anders i Linneryd.

Men när han var hemma och jag fick chans att vara med honom var han alltid snäll. Hur jag än letar i minnena gjorde han inget elakt mot sin lillebror. Han var jättekul att vara med. Ett minne som plötsligt dyker upp är att vi spelade fotboll bakom tvättstugan och han spexade så jag skrattade tills jag pinkade på mej.

På vintern spelade vi med puck och klubba på gården. På något sätt blev mammas fina flätade tvättkorg en perfekt målbur och tyvärr höll den inte för våra kanonskott. Min sex år äldre bror fick säkert ut för det efteråt. Han borde ju veta bättre.

På äldre dar hade vi inte så tät kontakt, vilket jag ångrar i dag. Ironiskt nog hade jag inför just den här sommaren smitt planer om saker jag ville göra med båda mina bröder. Som att ta dem med ut i en speciell skog och visa dom miljöer som jag uppskattar.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkte åka över till Vallhov och bara titta in – utan att det blev av. Jag hade ju inget riktigt ärende. Och det måste man ju ha.

Det behövde inte Lasse. Han tittade in ibland. Men det blev alltid så kort. Han kom tjoande i trappen med några glada tillrop, lämnade kanske nån grej han tyckte vi skulle ha, sa några uppskattande ord om våra barn, och så bar han iväg igen. Som en virvelvind i vår annars så stillsamma tillvaro. Hade han ens hört ett ord av det vi sa?

Men sista gången han besökte oss var han nästan märkligt rofylld. Han stannade flera timmar, han till och med åt en matbit. Och innan han for förmådde jag honom att klippa mitt hår med en sån där rakapparat. Det blev mitt sista, fina minne av honom.

Jag har förstås inte kapat håret sen dess. Det är en litet torftig tråd jag har kvar som binder mej till min förlorade bror på nåt sätt. Men minnena kommer aldrig att blekna, till det var min älskade bror alldeles för färgstark.

Ofta springer jag orientering. Ibland även i sömnen. För det mesta går det sådär. Alltid är det något krångel.

Minnesbilderna av senaste orienteringsdrömmen är diffusa men jag kommer ihåg att jag var sen till starten. Det var nog bara jag kvar som inte startat. 

Visades fram till min karta. På marken låg något som såg ut som en ihopvikt filt. Det var en filt. Jag vecklade upp den och inne i den låg den jättestora kartan, som också var tryckt på något slags textil och vikt flera gånger.

Nåja, det var bara att tackla detta oväntade inslag. Jag hastade iväg i terrängen som var ganska osvensk, många öppna ängar och beteshagar. Jag fann snabbt första kontrollen som var utmärkt med någon slags pappskärm av Trim-typ.

Då lade jag också märke till min något opassande tävlingsdräkt. Vitskjorta med uppkavlade ärmar, finaste gåbortsbyxorna med uppkavlade ben och svarta lågskor. Hade tydligen inte hunnit byta om heller.

Strax efter kontrollen stötte jag på en man med en pojke i sällskap, mannen hade en minimal videokamera och filmade mej. Han frågade om han fick en intervju. Han var utsänd av Sveriges Television och även han hade uppenbarligen kommit alldeles för sent till tävlingen.

Jag ställde förstås upp för att rädda inslaget.

Han frågade om jag visste var jag var. 

– I norra Frankrike.

Sa pojken.

Sen minns jag inte mer.

Samtidigt som många längtar efter våren jublar jag när det blir fem-sex grader kallt på nätterna.

Något av det trevligaste jag vet är nämligen att åka skidor i mars. Soliga förmiddagar innan det blivit tögrader. Helst på skare, men breda skoterspår går också. Man behöver inte befinna sig i fjällen. Två helger i rad har jag nu kunnat njuta av detta.

Första helgen i mars åkte jag både fredag och söndag skoterleden upp mot Hornberget.

Detta veckoslut blev det en fredagstur nere vid Ottnaren. Ställde bilen på vändplatsen och tog mej ner på sjön. Några breda skoterspår fanns dock inte, och med mina fullånga klassiska laggar behövs det utrymme för att skejta.

Tänkte i stället kolla om det gick att dra ett spår genom skogarna ner till ÅIF:s klubbstuga Valludden, så jag vek av upp från sjön över en åker. Skaren höll dock inte och det blev att trampa fram i djupsnön. Emellanåt försvann halva staven ner i djupet.

I en kraftledning hade dock någon kört med fyrhjuling nån vecka tidigare och med litet nysnö i spåren gick det bra att åka. Efter den rekognoseringen smakade det bra med en solig fika på badbryggan vid Valludden.

Dagen efter stack jag ut hemifrån och i närheten av lådfabriken letade jag mej söderut på skoterleden i kraftledningen. Nån skoteråkare hade haft stuvningsproblem, för innan jag kommit till Rödängsvägen hade jag sett tre vedträn och en fylld vattenflaska liggande i spåret.

Tog vägen ut mot Rödängs och där öppnade sig de stora fälten med en härlig skare! Det gick väldigt lätt ner mot Lingbolandet. Men där, på en igenväxande inäga, kändes att solen börjat ta på ytan och jag trampade igenom några gånger.

Vände hemåt. Men halvvägs korsade jag ett skidspår, som någon måste dragit med spårkalle dagen innan. Måste testa det. Det bar av mot söder ut på en stor mosse. Härligt glid i hårt spår. Men vid stadion för moss-OS tyckte jag det fick vara nog och vek av upp mot skoterleden i kraftledningen. Dessa 200 meter i skogen fick dock tas försiktigt med skidorna tätt ihop, för där var skaren väldigt porös.

Solen gassade verkligen i ryggen när leden kom ut på ett hygge och det passade perfekt att det stod ett älgpass där. Skön utsiktsplats för dagens fruktstund…

Träffade på hundrastande Jan-Åke i spåret innan jag var hemma. Trevlig pratstund.

Ibland kan man ha ”fjällsemester” på hemmaplan.

Som förra lördagen, då vädret var perfekt för en skidtur runt halva Årsunda. Emils pappa och jag stämde träff vid IP på morgonkvisten och han kom skidande i god stil.

Han hade fått låna ett par skidor som vunnit ett och annat, bland annat SM, så dom gick verkligen snabbt på skaren. Jag hade lånat Linneas skidor.

Efter veckans starka blåst hade snön på de största ytorna blivit hårdpolerat isig, så det var inte helt lättåkt. Och ovanligt högljudda skidor på det skarpa underlaget.

Vi drog iväg via Sågbacken och ett fint hygge, tänk att ett hygge kan vara fint, ut på torvmossen. Här var snön kalasfin och det gick otroligt lätt.  Redan efter 40 min hamnade vi på utflyktsmålet: torpet vid Lövpussarna. Där fikat smakade utmärkt i solgasset.

Emils pappa tyckte INTE att vi kunde ta samma väg tillbaka och hotade med att vi skulle bestiga ”all summits” i Årsundas bergsmassiv på hemvägen. Men när han såg min chockade min ändrade han rutten till den flackare Lingbosidan.

Så vi for över Lövpusstärnan och krånglade oss förbi Murars utan att behöva ta av oss skidorna. Men när vi kom upp till Lindbergs vid landsvägen blev det att ta av dom i alla fall.

Via Dragskogen och Lingbo tog vi oss norrut med Dinos residens i sikte. Kom slutligen fram till Långängsvägen och där hade någon lagt ut höbalar i solskenet för att vi skulle ha något att sitta på vid fikastund nr 2.

Sen fick vi faktiskt gå en bit på Långängsvägen för att komma vidare. Men det gick bra, det också. En härlig runda kunde läggas till handlingarna.

Så här visade GPS:en att vi åkt.

Såg att SOFT söker en ny redaktör. Chefredaktör heter det t o m numera, det är ju flera redaktörer anställda. Och Kommunikationschef dessutom. Fint det.

Skogssport har fått en tradition av rätt långlivade redaktörer. Grattis Ola, du slog min notering med två år. Bra jobbat!

Men jag förstår att Ola ville sluta. Det har kastats rätt mycket sk-t de senaste åren. Oförtjänt också.

Efterträdaren får en utmaning. Inte nog med att tidningsläsandet minskar till förmån för webben. Dessutom minskar den teoretiskt möjliga prenumerantstocken i samma takt som antalet aktiva minskar.

Vore kul om Tranan ville ta jobbet. Vi jobbade ihop nåt år i Farsta. Men han har ju redan ett GANSKA kul jobb.

En bra idé har lanserats på Alternativet. Nu när det finns adresser till alla registrerade i Eventor borde man göra en engångssatsning och skicka ett prova på-ex till alla som inte redan har den.

Välkommen till min sida. Tänkte att jag måste ha nåt ställe att spara mina kartor på. Klicka på Kartor i menyn här ovanför.

Kanske blir det ett och annat foto också. Vi får se, som man brukar säga.

Nuförtiden frågar ingen reporter vad den intervjuade tycker om något. Utan det låter sålunda: ”Vad tänker du om det här?”

Känns som ett väldigt konstigt uttryck för en gammal räv som jag.

Jag gick på gymnasium som låg i centrum. Där fick jag gå upp på ett podium och få stipendium. Sen började jag jobba på ett massmedium.

Aj, det där sista gjorde ont. Vem säger medium i dag? Det låter ju helskumt, är nog nåt med att lägga kristaller på magen för att ställa sängen åt rätt håll.

Men det verkar över huvud taget som um är tabu i modern svenska. Man får höra och läsa om ett gymnasie, ett stipendie, ett podie, ett centra och – nu kommer det värsta – ett media.

Har själv aldrig läst latin, men förstår att dom använder gamla latinlärare som fläktar i himlen numera.

Man går ju litet till mans och undrar då och då över saker. Till exempel hur ett ID-kort skulle reagera om man körde det i – säg en tvättmaskin.

Och om man dessutom tog en vända med torktumlare också.

Nu behöver man inte fundera över den saken mera.

Tilläggas kan att kortet fungerar perfekt fortfarande, eftersom det inte behöver köras i något spår, utan avläses när man håller det mot kortläsaren.

En kunskapslucka tätad. Skönt.