Sommaren 1964 fick fem 15-åriga Färnbopojkar under några veckor ett annorlunda uppdrag – att undersöka vad som fanns under markytan på tallmon vid Bastfallet.
Det var en firma i Stockholm, Hagconsult, som fått uppdraget att kolla tillgången på sand i grusåsen.
Ett mönster av mätpunkter hade ritats upp på en kartskiss över området mellan Bastfallet och Littersbo, punkterna hade märkts ut med pinnar och där skulle tas prover flera meter ner.
För att genomföra det på billigaste sätt, med s k spadborrning, behövde man handkraft. Den skaffade man otroligt nog genom att stega in hos Inga Olsson i affären i Bastfallet och fråga om det fanns några ungdomar i byn som var lämpliga för detta uppdrag.
På det viset fick man fatt i Greger Hedin och undertecknad. Men det behövdes några till och vi tipsade om tre konfirmationskompisar från Klappsta som var villiga att sommarjobba, tvillingarna Anders och Lars Lövgren samt Anders Enbom.
Korkskruv i marken
När det var dags att sätta igång fick vi en kort instruktion av konsultfirmans utsände projektledare (vet inte om det hette så då). Vi skulle använda en stor ”korkskruv”, där spetsen bestod av en skopa med en diameter på cirka 15 cm och en höjd på 25-30 cm. Skopan hade delvis öppna sidor. Skaftet var omkring metern och upptill fanns ett T-format handtag som skulle vridas runt. Genom att skopan hade skovlar samlade den materialet som man borrade i. När vi kommit ner så långt att handtaget närmade sig markytan var det bara att skruva på en skarvlängd på cirka 80 cm.
Sanden var i regel fuktig och packades i skopan. När den fyllts, vilket i regel gick fort, skulle sanden upp och tömmas ut på marken. Det blev till slut en sträng lika lång som hålet var djupt.
Men en viss typ av fint grus ville trots fuktighet inte hålla ihop i skopan. Då gällde det att väääldigt försiktigt ta upp det hela och försöka behålla innehållet intakt tills man kommit på rätt plats och skopan kunde tömmas med en mycket lätt skakning.
Hålen blev olika djupa, beroende på var vi stötte på sten. Och i en rullstensås finns det många stenar. Rekorddjupet minns vi som 13 längder, vilket borde betyda drygt tio meter.
Minns inte riktigt, men ett eller annat hål måste kanske lämnas i förtid då någon råkat tappa ner en sten…
Bromsburk
Vi var ordentliga och förde bok över varje hål. I påsar samlades prover från sandsträngarna. Jag minns inte hur många provhål vi borrade men det var många. Vi höll på i två (6-dagars-)veckor och minns det inte som särskilt slitsamt. Men det var otroligt mycket broms den sommaren och dom fullkomligt älskade oss som var lätt klädda och svettiga. Till slut tog lövgrenarna med sig en stor glasburk och i den lade de alla bromsar som vi klappade ihjäl. Burken blev full.
Bland annat underhöll vi varandra med roliga historier, försökte knuffa omkull gamla torra träd (torrakar), cyklade velodrom i en öppen kolbotten (men Greger på sin supertrimmade moppe flög över kanten), övade tresteg på Littersbo-Lasses fina bana i skogen och lyssnade på tennis. Jo, i en transistor (man sa ju så) följde vi Sven Jerrings referat från Davis Cup-matchen mot Västtyskland i Båstad. ”Backhand Lundqvist, dito Bungert, forehand Lundqvist, dito Bungert…” Tänk att Jerrings torra stil kunde skapa sån spänning!
Fortsättning i Trödje
Tydligen var vår arbetsgivare nöjd, för när vi var klara i Bastfallet städslades vi att fortsätta på samma sätt norr om Gävle. Hur vi tog oss dit vet jag inte, men vi förlades i tält i skogen söder om Trödje.
Det blev minst en veckas jobb där också. Måltiderna intog vi i baren vid macken i Trödje. Nu finns varken mack eller bar kvar. Vi minns de stora köttbullarna som de hungriga 15-åringarna vräkte i sig och vi minns jukeboxen, där Chuck Berry var favoriten med ”No particular place to go”.
Själva hade vi ingenstans att ta vägen heller, så vi roade oss på kvällarna med att ligga på banvallen vid den näraliggande järnvägen och känna vinddraget när snälltågen drog förbi. Stort för en Färnbograbb. Vi spelade också kort i tältet på kvällarna, trots trötta kroppar efter dagens slit. En gång somnade Greger innan han hunnit dela ut alla korten!
En kväll hade vi i alla fall bestämt oss för att besöka Folkparken. Vad det var som drog har vi glömt, inte heller minns vi hur det kom sig att dessa svettiga och förmodligen väldigt skitiga skogsvarelser kunde gå på parken! Kanske fick vi duscha vid macken?
Bandit bjöd på taxi
Vi tog bussen till stan och roade oss kungligt. Nåja, blygsamheten slog nog till hos somliga. Själv fick jag för mig att använda någon av våra surt förvärvade kronor (fyra i timmen) till att dra i en enarmad bandit. Det slamrade till något enormt och ut rasslade någon slags jackpot!
Så när vi skulle ”hem” var vi sturska och tog en taxi norrut på rikstretton (som ett par år tidigare officiellt blivit E 4). Mitt på skogen beordrade vi taxichauffören att stanna. Kanske blev han vettskrämd med fem unga ligister i bilen – men vi betalade snällt med en trave enkronor. Och stegade rakt ut i mörka skogen.
Om det blev något reellt resultat av våra mödor den sommaren?
Lyckligtvis är Bastfallsheden fortfarande orörd. Men troligen är vi medskyldiga till de enorma grustagen söder om Trödje, där driften upphörde för många år sedan när man kommit ner till grundvattnet och där man numera kan bada i Victoriasjön. Kallad så eftersom kronprinsessan stannade till och badade där under en resa till Ockelbo.
Men det är en annan historia.
