Historien om The Plattfoots

På 60-talet vällde en väldig våg av popmusik över oss. I första hand från England, där massor av unga band spred sin musik. Alla med sättningen gitarr, bas och trummor. En del med lite olika komplement. 

Till Sverige kom den brittiska popvågen snabbt och många ville vara med på det nya. I källare och garage övades det, musikaffärerna hade högkonjunktur medan herrfrisörerna tappade kunder.

Givetvis kom popen även till Färnbo. 

Det började kring 1963 hemma hos ”Sotar-Örjan” Andersson på Torget. I hans rum fanns en stor radiogrammofon och en stark bashögtalare. Till denna kunde en gitarr kopplas in, många tändstickor gick åt när kontakterna inte passade. Förutom Örjan var det Gunnar Malmkvist som satt med sin gitarr och försökte efterlikna favoriten Duane Eddy.

Det där fick grannpojken Alf Knutsson att skaffa ett billigt trumset och så började trion öva i lillstugan hos Malmkvists. Favoriter var låtar av Spotnicks, Ventures och så Alptoppens ros av Violents.

Så småningom flyttade de tre unga musikerna in i kommunalhusets stora sal.

– Jag minns inte av vilken anledning, berättar Affe. Familjen Hedberg som bodde i övervåningen måste ha tröttnat på oväsendet.

Rätt snart försvann Gunnar Malmkvist från Färnbo och till bandet kom i stället Bill Pettersson, också från Torget, samt Örjan Ansell från See. Musikprylarna flyttades till Ansells lillstuga.

Debut på bråkigt bröllop

Den allra första spelningen skulle ske vid ett bröllop i Östervåla. Affe berättar:

– Plötsligt fick vi inte tag på Ansell. Nån föreslog att vi skulle fråga Hedesundabandet The Pools om nån kunde ställa upp. Vi fick tag på Mats Strand.

– Över två timmar försenade kom vi till skott. Bröllopsgästerna var rejält i gasen. Mina cymbaler åkte i golvet flera gånger när folk misshandlade mina trummor. Kvällen förlöpte till musik av Mats Strand & Kompband. Jag tror han fick hela gaget. Men vi fick trots allt träna in några nya låtar.

Gruppen som bildats av Örjan Andersson, Alf Knutsson och Bill Pettersson fick ett tillskott av Lars ”Frille” Persson. Sologitarristen Örjan hade musikaliska preferenser i exempelvis Cliff Richard och the Shadows, medan övriga hade lite senare influenser. Affe trummade, Bill skötte basen (en Höfner, lika som Paul Mc Cartney!) och Frille spelade kompgitarr.

För att klara amorteringarna till Bäckströms Musik i Sandviken anordnade det namnlösa bandet dans i Bygdegården. 

– En av besökarna med smeknamnet ”Bölja” kallade oss för plattfötter. Vi tyckte det lät bra när vi swenglade till det, säger Alf Knutsson.

Så i motsats till alla band med häftiga engelska namn hette gruppen The Plattfoots. Ett bevis på både självironi och mindre goda språkkunskaper.

Cadillac – där gick gränsen

Plattfoots strävade på under något år, köpte bättre gitarrer och förstärkare och tog kliv musikaliskt, vilket gjorde att man började få lite fler spelningar. Eftersom bandet var med i musikfacket fick man lira i både Hoforsparken och Sandvikens (gamla) Folkets Hus. 

Vid det första tillfället hade Ansell lämnat och bildat eget. Med kort varsel hade man hittat en inhoppare som kunde introt till ”Little Red Rooster” (Stones). Men den fåtaliga publiken på lilla dansbanan ropade efter den tidens slagdänga: ”Cadillac” (Hep Stars). Alf Knutsson berättar:

– Vår nykomling började: ”My baby drove up…” Där slog Örjan ett dånande ackord, la ner gitarren och gick sin väg. Han hatade ”musikstycket”. Något gage fick vi naturligtvis inte.

Det var första och sista spelningen med ersättaren. Dock märkte den blyga kvartetten från Torget att de behövde förstärkning. Så kom det sig att min kompis från realskolan, Bill, frågade om jag ville vara sångare. Inte för att jag kunde sjunga, men han visste att jag var ett riktigt popsnöre med välfylld skivhylla hemma i Bastfallet och att jag inte var rädd att göra bort mig. Kort sagt nån som kunde texter och vågade stå längst fram.

Det blev att ta sig till övningarna som var förlagda till Gåvan. Där försökte vi härma de stora grupperna så gott det gick. Vi var ett rent cover-band (fast då visste vi inte att det hette så). Hade INGA egna låtar. Några noter och texthäften hade vi inte heller. Oftast lyssnade vi på favoritlåtarna på skiv- eller bandspelare och tog efter. Killarna var duktiga att ”ta ut” ackorden på gehör. Ibland hade texterna bara diffusa likheter med originalet, men vi tänkte att det hör nog ingen i alla fall.

Det blev ett par år 1966-67 då vi lade ner massor av tid och lite pengar på spelandet. Först fick vi spelningar (gig heter det numera) i Färnbo. På Bygdegården förstås, ofta i regi av bygdens egen popklubb, El Poppo. Ibland affischerade vi (hade tryckt upp egna ”posters” med foto taget av Lage Frid) och ordnade danskvällar själva.

Logdans vid Sköttens

En gång rekade vi runt i socknen för att hitta en lada att ordna logdans i. Örjan hade alltid bil, men aldrig bensin. Vi samlade ihop fem kronor, tankade fem liter hos Per-Anders Kalle i Österbor och så kunde vi åka fem mil till. Logdansen blev av, vid Sköttens i Bastfallet om jag minns rätt.

Vi blev också engagerade allt längre utanför socknen. I Gammelstilla, på bygdegården i Torsåker, Seljansborg i Sandviken, Nynäsgården i Gävle och i Falun. Till dalametropolen hade vi med oss en buss med egna fans och en extra attraktion. En del band hade nämligen så kallade go-go girls, som stod på scenkanten och dansade till musiken. Men vi hade två go-go boys, nämligen tvillingarna Lövgren!

I vårt ”crew” ingick också Bertil Axelsson, som inte hade nåt emot att framstå som något slags manager. Därför skrev vi ibland på affischen längst ner: Axe Production.

Vilken musik spelade vi? Ja, det hade verkligen inte gått att placera oss i något fack, så varierat var det. Det fanns till exempel några gamla gitarrlåtar kvar, kanske ”Apache”. Säkert ”Tequila Twist”. Där fanns också Cliffs ”Move it”, som Kräbäcks-Kent alltid önskade. Om någon önskade gammeldans tror jag grabbarna kunde dra en sån också. 

Annars var det poplåtar av alla slag. Alla dom stora grupperna hade väl nåt som vi kunde spela, Animals, Hollies, Stones förstås, Troggs, Manfred Mann, Lovin’ Spoonful, Swinging Blue Jeans, Searchers… listan blir lång.

Jag var ju ett monumentalt Kinks-fan och fick in några på låtlistan, bl a såna som Kinks själva hade gjort covers på, som ”Milk Cow Blues”. 

Beatles – för svårt?

Märkligt nog minns jag inte att vi spelade något av Beatles. Det skulle vara några av deras tidigaste låter då. ”Twist and shout” kanske? Eller ”Money”? Kanske hade vi för stor respekt, dom var ju störst och bäst. 

Vi körde faktiskt också musikallåten ”Summertime”, men det var bara för att Zombies gjort en version. Då fick jag spela solo på ett munspel som egentligen var brorsans. 

En annan udda låt jag minns var av Wayne Fontana and the Mindbenders och hade den enkla titeln ”Um, um, um, um, um, um”. 

Trots att vi inte hade något blås gav vi oss också på en hel massa Tamla-låtar, bl a ”Dock of the bay” av Otis Redding. En annan i den spretiga soul-floran var danslåten ”Barefootin’” av Wilson Pickett (men vi härmade Robert Parkers version så gott vi kunde). Just den titeln passade ju också bra för Plattfoots. I övrigt prövades även James Brown-låtar utan blås. ”I got you – I feel good” och ”I’ll go crazy”.

Ute i stora världen började nu den psykedeliska eran. Det mötte vi med en diaprojektor riktad mot scenen. I den visade vi Konstiga Bilder som jag framställt genom att droppa kulörta tuschfärger mellan glasen i diaramarna.

En nyårsafton spelade vi i Vallsta bygdegård i Hälsingland. Det var 30 grader kallt och i den gamla folkvagnsbussens iskyla led bandet och utrustningen. Men i Örjans Mercedes var det varmt. Dock startade den inte när vi skulle hem, så den fick bogseras igång med den kalla bussen.

– Men vi gjorde succé och skåpade ut huvudbandet Kjell-Ingvars, säger Alf Knutsson. Vi fick snabbt ytterligare en spelning där och då presenterades vi som ”Cyklonerna från Gävle” eller nåt i den stilen. Och den gången fungerade eberspächern i bussen.

Egentligen hade vi slutat när vi i en slags ”reunion” spelade på Gåvan i samband med julskyltningen 1967. Det var ju en STOR grej för oss. Oggo ljusshow på scenen inleddes med Erik Burdons ”San Franciscans Nights”. I den inledande prattexten hade jag anpassat innehållet: ”This following program is dedicated to the city and people of Österfärnebo, who may not know it but they are beautiful…”

Alf Knutsson berättar:

– Så brakade det loss med Sgt Pepper och stackars Arvid Öberg nedanför scenen grinade illa och höll för öronen.

Och när Ingvar Fransson skulle meddela vinnande lottnummer för Mat i Massor fick vi flytta på oss.

Popbandstävlingen

Sveriges Radio hade nästan monopol på musikmarknaden, hade ett antal popprogram som alla lyssnade på. SR arrangerade även en tävling för att kora Sveriges bästa popband. Hundratals ställde upp. Vi också. Vi fick SPELA IN, först på folkparken i Gävle och sedan även nere i Norrköping. Om det var för att vi gått vidare är tveksamt. I alla fall vann vi inte. Det var visst några slamkrypare från Västerdalarna med en sångare som hette Skifs. Han var inte så pjåkig.

En fin spelning för Plattfoots ordnade lövgrenarnas svåger Sven på ungdomsgården Ringen i Sollentuna. Vi fick även låna hans täckta släpvagn och textade The Plattfoots på den (med tvättbar färg), vilket såg riktigt proffsigt ut. Vi var huvudattraktion (eller akt som det heter nu) för kvällen. Som förband hade man städslat ett lokalt gäng som hette The Nightcaps. Dom var – fruktansvärt bra! Körde till exempel trestämmig sång på Beatles-låten ”Taxman”.

Efter det var vi rätt stukade och gjorde sannolikt inte så bra ifrån oss. Gårdsföreståndaren betalade motvilligt överenskommet gage, 360 riksdaler, och tipsade om att vi borde piffa upp oss med några roliga hattar, exempelvis sombreros…

Ett svidande minne.

Annars var den här tiden förstås otroligt rolig. Ett långt äventyr. Som för nästan alla band tog det ändå slut så småningom. Varför minns jag inte. Kanske gnistan falnade. 

Jag tror inte det berodde på att enigheten oftast lyste med sin frånvaro under repetitionerna. Diskussionerna gick heta om låtval, takt, stämmor, solon, instrument, mikrofoner, sound, politik, brudar, kläder, frisyrer – vi var oense om kort sagt det mesta. 

Därvidlag var vi i alla fall väldigt lika The Kinks.