O-ringen, etapp 2 – Bommade målet

I dag hade den trötta frukosttjejen fått en chef med sig och ser man på. Det fanns flera sorters bröd och även yoghurt förutom den vanliga filen. Träffade Jögge som var precis sig lik trots att han hör hemma i H 50 numera.

M stannade på rummet även denna dag. Tyckte det var rena semestern. Jag körde ut till samma tråkgrusiga arena (en motorbana) som dagen innan, nu hittade jag t o m snabbaste vägen genom Boden. Stötte direkt ihop med Elis Åberg, som berättade att banorna gick i ett helt annat område än gårdagen och det var ännu jobbigare sandfält att trampa över på denna etapp.

I pressanvisningarna stod det att man inte ville ha halvnakna/helsvettiga orienterare i presstältet, varför det som brukligt erbjöds ett speciellt omklädningstält. Ett sådant hade man dock glömt rekvirera, så vi ryggsäcksjournalister hänvisades liksom dagen innan till – Elittältet. Vilket ju torde vara helt i sin ordning. Denna etapp var det förresten ingen som tittade snett på H 65:an i tältet eftersom eliten nu stod över och skulle springa sprint på kvällen i stället.

– Det är mera sand här än i Tylösand i fjol, sa en man från Ljungskile när vi traskade mot start.

Denna dag joggade jag långa stycken längs startsnitseln. Absolut inga rygg- eller ljumskproblem. Kändes väldigt bra. Väl framme lade jag mig på rygg i blåbärsriset med fötterna lyftade mot en trädstam. Det ingår alltid i mina startritualer på O-Ringen. De tunga benen känns faktiskt lättare efter ett par minuters höjdläge.

Pinnen!

Dags att gå fram och starta. Men – ingen SI-pinne i byxfickan! Den låg ju där när jag kollade så där femhundra gånger på väg till start. Måste tappat den alldeles nyss. Började leta i riset. En orange plastbit borde synas bra i allt det gröna. En vänlig man från Enebyberg såg min belägenhet och hjälpte till. Men efter några fruktlösa minuters markskanning var det bara att lomma fram till startpersonalen och meddela att jag tappat pinnen.

– Ingen fara, sa en glad norrbottniska i tältet för sent startande. Du får hyra en. Jag ringer sekretariatet och meddelar ditt nya SI-nummer.

Härligt. Men nytt chip på fingret stegade jag fram till startfållan och prickades av med nytt nummer, tog min kontrollbeskrivningslapp och skulle just kliva fram till min karta och starta. Då ropade någon:

– Jag hittade den! Det måste vara din.

Enebybergaren såg väldigt nöjd ut. Det gjorde nog jag också. Tackade vederbörligen och avbröt mitt startförsök. Måste tillbaka till den glada tjejen och meddela att jag nog ville springa med min egen pinne i alla fall.

Då kunde man ju tänka att hon skulle sucka över virriga pensionärer som inte kan hålla reda på de enklaste saker. Men inte då. Hon plockade fram mobilen och ringde data-Pentti igen:

– Du, den här Per, han har hittat sin pinne igen, så kan du ändra tillbaka?

Etapp 2 del 1Fick klartecken och ställde mig åter i startposition. Tänkte ”nu går det väl åt skogen efter det här strulet”. Men faktiskt, jag skärpte mig och de två första kontrollerna satt perfekt, pang-pang. Mot tredje var det en skråsträcka utför med mycket god sikt och en massa stenar. När jag kom ner där det planade ut såg jag dock ingen skärm. Första kontrollbommen ett faktum. Nu gällde det att göra rätt. Jag såg vägen en bit fram och tyckte mig se en förgrening. Då måste jag vara till vänster om kontrollen. Svängde upp och där satt den. Trist med en miss även om den var liten. Hade inte uppmärksammat att slutdelen av sträckan skulle löpas i stort sett rakt utför och inte snett på skrå.

Här tog den roliga terrängen slut. För oss som har så korta banor blir det ofta så. På O-Ringen åtminstone. Det gick inte att missa några fler kontroller och jag slet för att förflytta min lekamen så fort som möjligt över den sandiga heden.

Etapp 2 del 2

Sjunde kontrollen var superenkel. En mosskant intill en sjö. Något sådant har man väl inte haft sedan 60-talets orienteringsäventyr på generalstabens 50.000-delskarta. Men det var något konstigt med kurvningen när jag skulle fram mot kontrollen. Vad lutade det åt för håll egentligen?

Skärmen satt dock där den skulle. Men även mot nästa blev jag litet fundersam. Det skulle rinna en bäck väldigt märkligt – var det i en grop? Eller på en kanten av en höjd! När jag passerade ”bäcken” märkte jag att det var ett värn, en sån där gång som beväringar i Boden hade grävt för länge sen. Att den ritades med blått var helt oväntat för mig. Blått är vått och i detta värn har det aldrig runnit något vatten. (Det finns ett tecken för torr fåra, brun prickad linje).

Efteråt förstod jag också varför kurvningen såg märklig ut före sjuan. Även där var det ett blått system av värn. Automatiskt tolkar man att diken och bäckar ligger lägre än omgivningen, men de här fanns uppe på en höjd. Därför förvirringen.

Hedlöpning.Eftersom större delen av banan gått på maxfart var jag rejält sliten på sluttampen. Men jag gav allt. Samma tråkiga målspurt som dagen innan. Man sprang förbi vid sidan av målet och så hundra meter bort till en kurva innan man fick springa tillbaka och i mål.

Gick till resultattältet med viss förväntan och, jodå, låg tvåa även denna dag, trots den där bommen på trean!

Utklassad

Men är rejält utklassad av etappvinnaren, Jan Fogelberg från Västvärmlands OK, som är tre minuter bättre och även övertar ledningen totalt.

Jag behåller andraplatsen och firar med en godisrem. Sur melon. Köps aldrig annars, bara på 5-dagars. Och jag borde väl avstått med tanke på min diabetes. Spar halva till senare.

Efteråt kollar jag sträcktiderna på Winsplits. Ser att Fogelberg ledde från start till mål. Inte sämre än sexa på nån delsträcka. Ser att min tid till tredje är rödmärkt, det betyder att Winsplits märkt att jag tog ovanligt lång tid på mig på den sträckan. (Programmet jämför med farten under hela banan.) Min bomtid uppskattas till 50 sekunder.

MålbomI övrigt gick det bra. Var t o m snabbast till fjärde kontrollen. Men vad i helv…! Winsplits säger att jag bommade målet också! Han som spurtade bäst sprang på 1.11. Jag ”spurtade” på 1.37, Winsplits tycker att jag borde sprungit 22 sekunder fortare.

Sträcktiderna

Det är inte många som får bomtid på spurten. Och jag som gav allt. En tankeställare. På sista etappen är det ju jaktstart, först i mål vinner. Och jag har absolut inget att hämta i en spurt.

Hela kartan

Om Pelle

Passionerad orienterare, pensionerad journalist och tidigare redaktör på Skogssport.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.