Min syster Meta

Hur kommer vi att minnas Margareta? Det är svårt att tänka på att vi nu får nöja oss med att minnas Meta. Hon var ju nyss mitt ibland oss.

För bara några veckor sedan for vi ned till Stockholm och var med om dopet av en liten krabat, som är alldeles i början av livet, Vidar. Mina systrar följde med oss och det var väldigt trevligt alltihopa. Meta tyckte det var jättekul att resa tillsammans, bo på hotell och äta på restaurang. När hon sen fick höra att vi hade lovat fixa ihop en smörgåstårta till dopfesten följande dag ville hon förstås vara med. Det är enda gången jag bakat smörgåstårta på ett hotellrum. Nåja, jag gjorde inte så mycket. Meta tog över ruljangsen. Och vi hade väldigt roligt.

Hur minns vi Meta? Var och en på sitt sätt förstås, men många av våra intryck är säkert ändå lika.

Personligen kände jag att min syster var min extramamma. Inte bara för att hon påminde mycket om mamma Hildur.

Meta månade alltid om mej. Jag tror att hon fick passa upp på mej en hel del när jag var riktigt liten, ibland med hjälp av storasyster eller av Rönns jäntorna.

En av mina första minnesbilder är när Meta sitter och sköter om telefonväxeln hemma i kammarn. Och bland det första jag lärde mej läsa var ett ord som gjorde mej nyfiken. Hon klottrade det nämligen hundratals gånger på alla papper som fanns. Fyra prydliga bokstäver: S-T-I-G.

Så hon försvann ju från Bastfallet i ganska unga år. Men jag minns hur fantastiskt kul det var att på sommaren få ta bussen ända till Årsunda, och bada, och sen gå hem till Hammars och bo över hos Meta och Stig  i bryggstugan.

När jag gått tre år i realskolan var det någon som tyckte att jag skulle bo i Sandviken när jag började på gymnasiet. Kan ha varit pappa, han var den som fick se till så jag kom iväg till bussen från Bastfallet varenda morron. Men var skulle jag bo? Jamen jag hade ju en syster i stan! Hennes familj hade ju en trerummare. Så det var bara att flytta in hos Meta och Stig – och deras tre barn. Inga problem, jag fick en säng i barnkammaren jag också! Så jag har aldrig känt mej riktigt som en morbror till dom barnen, dom blev ju liksom mina småsyskon.

Ja herregud, Meta och Stig hade tre barn och så fick dom även en tonåring på halsen…

Och ändå har Meta stöttat mej i alla väder genom hela livet. Och bara berömt det jag gjort. Hon sa till och med att jag körde bil så bra. Det har ingen annan sagt.

Alltid fick man en kram, när hon dök upp hemma eller vi stötte ihop på affärn. Hennes Årsundavändor blev i regel tidskrävande, för hon ville ju hälsa på hos alla sina kära barn och barnbarn.

Det kommer vi alla att minnas med glädje.

Vi fick alla egna familjer så småningom. Marianne och jag fick ett helt gäng och det var ju jättejobbigt att ha hand om dom. Men då fanns alltid Stig och Meta där som helt underbara extraföräldrar.

Meta fick ta ett antal motgångar i livet, men hon var stark och kom alltid tillbaka på ett beundransvärt sätt. Och hon gladdes att vara tillsammans med alla oss andra i hennes närhet. Det enda jag hörde henne klaga över, ganska ofta till och med, var att vi alldeles för sällan hälsade på i Bryggstus. Att få besök gillade hon verkligen.

När vi tog farväl av Stig för 17 år sedan fick jag inget sagt, det var ju så sorgligt, men jag hade velat säga tack, för han var den snällaste karln på jorden. Nu vill jag säga tack till Meta för all den kärlek du alltid gav.

Det sista jag hörde från Meta var ett meddelande på datorn som hon skrev på julafton. Hon ville tacka för julbrevet hon fått och tillade: Du skriver så bra.

Det är ett av alla de varma minnen jag bär med mej.