Söndag och dags för första etappen. Packade utrustningen efter en medioker hotellfrukost (en, säger en, mycket trött servitris hasade ibland ut från köket och fyllde på brödfatet med en limpa) och lämnade M på rummet med paddan och TV:n laddade och ajfånen i närheten. (Hon ville verkligen inte följa med till skogs.)
På plats stötte jag direkt ihop med Elis Åberg, som skulle starta jättesent. Jag gick till start när jag hade lust. I år skulle ju Kort-klasserna ha startstämpling liksom motionärerna. Jag var negativ till detta till en början eftersom jag tyckte litet av tävlingskänslan skulle gå förlorad. Men oj vad skönt det var att slippa stressen att passa en starttid!
Jag gick alltså till start. Brukar alltid jogga för att få igång kroppen, men nu vågade jag inte. Gick egentligen väldigt försiktigt dessa 3 km. Så fort jag trampade lite snett var det någon som körde en kniv i ljumsken. Den där nerven som låg i kläm nånstans i ryggen hörde av sig direkt.
Stretchade, försiktigt, och gick fram och startade.
Lurigt direkt vid startpunkten då det var en korsning där man skulle ta 90 grader åt vänster. Några gubbar bommade första, de måste kört rakt fram i korsningen. För kontrollen var lätt, det var öppet så man såg tvillingstenarna på avstånd. Stämplade och fortsatte i samma riktning. Passerade ytterligare en skärm vid en sten.
Vänta nu… kollade jag kodsiffran? Nej, det gjorde jag inte. Ska jag vända tillbaka? Men bara en sekunds tvekan, det finns ju inga fler stenar att sätta kontroller vid. Kör på.
Nu bar det uppför på skrå. Ganska stenigt men jag klev på. När det började plana ut såg jag en större sten och längre bort en öppen (gul) höjd. Däremellan, i flacka sänkan, borde den sitta. Riktigt.
När jag gick till start hade jag sett berget på avstånd och tänkte att där behöver inte vi pensionärer ta oss upp. Men det var precis vad som gällde till trean som dessutom såg rätt svår ut. Jobbigt i backen och det såg nog inte så imponerande ut. Vi gamlingar löper inte, men vi skyndar oss.
Jag hoppades kunna läsa in mig när det planade ut. Låg till vänster om strecket och fick en brant med stor sten att stämma. Därefter kom en rad med småbranter som bekräftelse. Härligt. Det var bara att lufsa fram mot kontrollen i den jättefina terrängen. Det blev en liten krok men förstod direkt att jag var vid avlånga punkthöjden.
Ser svårt ut
Ytterligare en knepig kontroll, fjärde. Men inte mycket att fundera på. Löpte(!) på i riktningen och läste in en tydlig öppen fläck med en stor sten till vänster och en gul ås neråt framåt. Kände ett stick i ljumsken – visst ja, jag har ju ont! Men det var inte nåt nämnvärt.
En grupp löpare hukade bakom en liten kulle, där borde den sitta. Jodå.
Och nu, vägval till femte! Skulle jag dra ner på flacken direkt? Ser snabbt ut. Nej, tänk om ryggen pajar i branten. Drar på längs höjdkanten. Lite längre fram får jag för mig att det kanske är snabbast att ta sig ner i alla fall och testar i en sänka där det är uppehåll i branttecknen.
Men nej, det är jäkligt tvärt ner så jag fortsätter utför bergsryggen och försöker undvika de stenigaste partierna. Släpper inte på för fullt heller, är faktiskt rädd om ljumsken som kan skrika stopp när som helst.
Kommer dock ner helskinnad precis vid vägslingan. I den enorma farten lyckas jag dock inte svänga direkt mot kontrollen utan det blir en utdragen kurva. Eller så var jag dum i huvet.
Störtar ner i ravinen och kryper på alla fyra upp på andra sidan. Ser ingen skärm vid stenen! Men jag var nog dum i huvet i alla fall. Kontrollen sitter ju i sänkan.
Sträcker ut
Nu är det tallhed som gäller. Uppvuxen på Bastfallsheden och bosatt på Årsundaheden känner jag mig självfallet som hemma, sträcker ut med mitt vägvinnande löpsteg. Not.
Lufsar dock utan stopp så nära strecket som möjligt hela vägen till sexan och ser till att inte hamna i lösan sand på de större stigarna. Kollar onödigt varje grop, min skärm sitter i den sista.
Sedan bara vidare mot enkla sjuan som sitter strax bakom stridsvagnshindret. Nu är det bara att följa sandtagskanten mot sista. Men fy tusan vad tungt det går i Sahara med ökensolen i ryggen.
Efteråt söker jag mitt namn för långt ner på resultatbildskärmen. Jag ligger tvåa! Visserligen ett bomfritt lopp men tvåa var ändå överraskande bra. Så nära brukar jag inte vara även om jag gått spik. Och bäst av allt – nu känner jag inte ett dugg av kniven i ljumsken! Ryggen är helt OK. Bästa medicinen är startklockans pip, som Tor Korsman brukar säga.
Att det inte finns vatten i duschen kan inte sätta ner det goda humöret. Förresten kan jag ju duscha på hotellet.
Efteråt ser jag att jag ledde med sju sekunder vid näst sista. Och fick stryk med 40 sekunder i mål. Så sakta springer jag alltså. Winsplits ger man-mot-man-resultat som bonusmaterial och jag märker att det är sex gubbar som är snabbare än jag på mer än hälften av delsträckorna. Här gäller det att gå rätt i fortsättningen.
Efter att ha lämnat texter till Gävletidningarna firar M och jag med en fiiin middag på Bodensias restaurang. ”Handskuren” rödingfilé. Totala antalet matgäster: sex. Inklusive oss.
1 svar på O-Ringen etapp 1 – Kniven försvann!