Min bror

Vår bror har lämnat oss. En länk i syskonkedjan har brustit. Alldeles för tidigt.

Min bror har lämnat mej. Och jag saknar honom mycket mer än jag kunnat ana.

Lasse var så mycket som jag skulle velat vara.

Som att han var så totalt oblyg. Han kunde börja prata med vem som helst. Och gjorde det också.

Och alla talanger han hade. Vad han prövade på och klarade många saker! Som i idrott. Orienterade gjorde han förstås. Och efter Sport 60 blev han gångare, åtminstone en säsong. I Sandviken spelade han fotboll, jag har sett ett tidningsurklipp om hur han i en match med SIF-tvåan hade markerat storspelaren Tord Grip så denne ledsnade och inte fick nånting uträttat. En gång vann Sandvikens IF faktiskt junior-DM i ishockey. Då stod Lasse mål. När han blev äldre åkte han Vasaloppet flera gånger. Och i Stockholm Marathon gjorde han under 2.50 – i år hade man blivit bland de 100 bästa med den tiden. Det han gjorde gjorde han hundraprocentigt. Därför var det inte så konstigt att han även blev en intensiv golfnörd under en senare period i livet.

Och hans konstnärliga talang. Det var ju fantastiskt att en bastfallspojk bereddes plats på Konstfack och kom hem med målningar och skulpturer som gjorde oss syskon jättestolta över att ha en sån bror. Som jag minns det var han litet orolig att pappa skulle misstycka när han tidigt gav upp den talangen och efter sin FN-tjänst (i Gaza) började jobba som brandman. Men det var inget snack, han hade ju sin unga familj att försörja och visade upp ett ansvar som väl ingen tilltrott vildbasaren förut. Men konstnärskapet fanns kvar och vi är många som han stuckit åt en härlig liten målning vid bemärkelsedagar.

Och så rolig han kunde vara! Han uppträdde ju t ex med sina imitationer på Vi bjuder till och blev uttagen till finalen i Gävle.

Från min barndom har jag inte så många minnen av Lasse. Han var ju trots allt många år äldre och hade andra kompisar. Han var borta mycket. Jag har förstått att han måste varit något av ett bokstavsbarn – långt innan det begreppet var uppfunnet. Så det var inte undra på att mamma skickade iväg den hyperaktive av sönerna till snälla värdfamiljer på somrarna. Till Skinnarbo-Viktor i Månkarbo. Till farbror Anders i Linneryd.

Men när han var hemma och jag fick chans att vara med honom var han alltid snäll. Hur jag än letar i minnena gjorde han inget elakt mot sin lillebror. Han var jättekul att vara med. Ett minne som plötsligt dyker upp är att vi spelade fotboll bakom tvättstugan och han spexade så jag skrattade tills jag pinkade på mej.

På vintern spelade vi med puck och klubba på gården. På något sätt blev mammas fina flätade tvättkorg en perfekt målbur och tyvärr höll den inte för våra kanonskott. Min sex år äldre bror fick säkert ut för det efteråt. Han borde ju veta bättre.

På äldre dar hade vi inte så tät kontakt, vilket jag ångrar i dag. Ironiskt nog hade jag inför just den här sommaren smitt planer om saker jag ville göra med båda mina bröder. Som att ta dem med ut i en speciell skog och visa dom miljöer som jag uppskattar.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkte åka över till Vallhov och bara titta in – utan att det blev av. Jag hade ju inget riktigt ärende. Och det måste man ju ha.

Det behövde inte Lasse. Han tittade in ibland. Men det blev alltid så kort. Han kom tjoande i trappen med några glada tillrop, lämnade kanske nån grej han tyckte vi skulle ha, sa några uppskattande ord om våra barn, och så bar han iväg igen. Som en virvelvind i vår annars så stillsamma tillvaro. Hade han ens hört ett ord av det vi sa?

Men sista gången han besökte oss var han nästan märkligt rofylld. Han stannade flera timmar, han till och med åt en matbit. Och innan han for förmådde jag honom att klippa mitt hår med en sån där rakapparat. Det blev mitt sista, fina minne av honom.

Jag har förstås inte kapat håret sen dess. Det är en litet torftig tråd jag har kvar som binder mej till min förlorade bror på nåt sätt. Men minnena kommer aldrig att blekna, till det var min älskade bror alldeles för färgstark.