Historien om The Plattfoots

På 60-talet vällde en väldig våg av popmusik över oss. I första hand från England, där massor av unga band spred sin musik. Alla med sättningen gitarr, bas och trummor. En del med lite olika komplement. 

Till Sverige kom den brittiska popvågen snabbt och många ville vara med på det nya. I källare och garage övades det, musikaffärerna hade högkonjunktur medan herrfrisörerna tappade kunder.

Givetvis kom popen även till Färnbo. 

Det började kring 1963 hemma hos ”Sotar-Örjan” Andersson på Torget. I hans rum fanns en stor radiogrammofon och en stark bashögtalare. Till denna kunde en gitarr kopplas in, många tändstickor gick åt när kontakterna inte passade. Förutom Örjan var det Gunnar Malmkvist som satt med sin gitarr och försökte efterlikna favoriten Duane Eddy.

Det där fick grannpojken Alf Knutsson att skaffa ett billigt trumset och så började trion öva i lillstugan hos Malmkvists. Favoriter var låtar av Spotnicks, Ventures och så Alptoppens ros av Violents.

Så småningom flyttade de tre unga musikerna in i kommunalhusets stora sal.

– Jag minns inte av vilken anledning, berättar Affe. Familjen Hedberg som bodde i övervåningen måste ha tröttnat på oväsendet.

Rätt snart försvann Gunnar Malmkvist från Färnbo och till bandet kom i stället Bill Pettersson, också från Torget, samt Örjan Ansell från See. Musikprylarna flyttades till Ansells lillstuga.

Debut på bråkigt bröllop

Den allra första spelningen skulle ske vid ett bröllop i Östervåla. Affe berättar:

– Plötsligt fick vi inte tag på Ansell. Nån föreslog att vi skulle fråga Hedesundabandet The Pools om nån kunde ställa upp. Vi fick tag på Mats Strand.

– Över två timmar försenade kom vi till skott. Bröllopsgästerna var rejält i gasen. Mina cymbaler åkte i golvet flera gånger när folk misshandlade mina trummor. Kvällen förlöpte till musik av Mats Strand & Kompband. Jag tror han fick hela gaget. Men vi fick trots allt träna in några nya låtar.

Gruppen som bildats av Örjan Andersson, Alf Knutsson och Bill Pettersson fick ett tillskott av Lars ”Frille” Persson. Sologitarristen Örjan hade musikaliska preferenser i exempelvis Cliff Richard och the Shadows, medan övriga hade lite senare influenser. Affe trummade, Bill skötte basen (en Höfner, lika som Paul Mc Cartney!) och Frille spelade kompgitarr.

För att klara amorteringarna till Bäckströms Musik i Sandviken anordnade det namnlösa bandet dans i Bygdegården. 

– En av besökarna med smeknamnet ”Bölja” kallade oss för plattfötter. Vi tyckte det lät bra när vi swenglade till det, säger Alf Knutsson.

Så i motsats till alla band med häftiga engelska namn hette gruppen The Plattfoots. Ett bevis på både självironi och mindre goda språkkunskaper.

Cadillac – där gick gränsen

Plattfoots strävade på under något år, köpte bättre gitarrer och förstärkare och tog kliv musikaliskt, vilket gjorde att man började få lite fler spelningar. Eftersom bandet var med i musikfacket fick man lira i både Hoforsparken och Sandvikens (gamla) Folkets Hus. 

Vid det första tillfället hade Ansell lämnat och bildat eget. Med kort varsel hade man hittat en inhoppare som kunde introt till ”Little Red Rooster” (Stones). Men den fåtaliga publiken på lilla dansbanan ropade efter den tidens slagdänga: ”Cadillac” (Hep Stars). Alf Knutsson berättar:

– Vår nykomling började: ”My baby drove up…” Där slog Örjan ett dånande ackord, la ner gitarren och gick sin väg. Han hatade ”musikstycket”. Något gage fick vi naturligtvis inte.

Det var första och sista spelningen med ersättaren. Dock märkte den blyga kvartetten från Torget att de behövde förstärkning. Så kom det sig att min kompis från realskolan, Bill, frågade om jag ville vara sångare. Inte för att jag kunde sjunga, men han visste att jag var ett riktigt popsnöre med välfylld skivhylla hemma i Bastfallet och att jag inte var rädd att göra bort mig. Kort sagt nån som kunde texter och vågade stå längst fram.

Det blev att ta sig till övningarna som var förlagda till Gåvan. Där försökte vi härma de stora grupperna så gott det gick. Vi var ett rent cover-band (fast då visste vi inte att det hette så). Hade INGA egna låtar. Några noter och texthäften hade vi inte heller. Oftast lyssnade vi på favoritlåtarna på skiv- eller bandspelare och tog efter. Killarna var duktiga att ”ta ut” ackorden på gehör. Ibland hade texterna bara diffusa likheter med originalet, men vi tänkte att det hör nog ingen i alla fall.

Det blev ett par år 1966-67 då vi lade ner massor av tid och lite pengar på spelandet. Först fick vi spelningar (gig heter det numera) i Färnbo. På Bygdegården förstås, ofta i regi av bygdens egen popklubb, El Poppo. Ibland affischerade vi (hade tryckt upp egna ”posters” med foto taget av Lage Frid) och ordnade danskvällar själva.

Vi hade en ’photo session’ då Lage Frid tog ett antal möjliga
promotion pics’ för vår affisch. Den här blev inte vald.

Logdans vid Sköttens

En gång rekade vi runt i socknen för att hitta en lada att ordna logdans i. Örjan hade alltid bil, men aldrig bensin. Vi samlade ihop fem kronor, tankade fem liter hos Per-Anders Kalle i Österbor och så kunde vi åka fem mil till. Logdansen blev av, vid Sköttens i Bastfallet om jag minns rätt.

Vi blev också engagerade allt längre utanför socknen. I Gammelstilla, på bygdegården i Torsåker, Seljansborg i Sandviken, Nynäsgården i Gävle och i Falun. Till dalametropolen hade vi med oss en buss med egna fans och en extra attraktion. En del band hade nämligen så kallade go-go girls, som stod på scenkanten och dansade till musiken. Men vi hade två go-go boys, nämligen tvillingarna Lövgren!

Ganska låg entréavgift. I alla fall första timmen.

I vårt ”crew” ingick också Bertil Axelsson, som inte hade nåt emot att framstå som något slags manager. Därför skrev vi ibland på affischen längst ner: Axe Production.

Vilken musik spelade vi? Ja, det hade verkligen inte gått att placera oss i något fack, så varierat var det. Det fanns till exempel några gamla gitarrlåtar kvar, kanske ”Apache”. Säkert ”Tequila Twist”. Där fanns också Cliffs ”Move it”, som Kräbäcks-Kent alltid önskade. Om någon önskade gammeldans tror jag grabbarna kunde dra en sån också. 

Annars var det poplåtar av alla slag. Alla dom stora grupperna hade väl nåt som vi kunde spela, Animals, Hollies, Stones förstås, Troggs, Manfred Mann, Lovin’ Spoonful, Swinging Blue Jeans, Searchers… listan blir lång.

Jag var ju ett monumentalt Kinks-fan och fick in några på låtlistan, bl a såna som Kinks själva hade gjort covers på, som ”Milk Cow Blues”. 

Beatles – för svårt?

Märkligt nog minns jag inte att vi spelade något av Beatles. Det skulle vara några av deras tidigaste låter då. ”Twist and shout” kanske? Eller ”Money”? Kanske hade vi för stor respekt, dom var ju störst och bäst. 

Vi körde faktiskt också musikallåten ”Summertime”, men det var bara för att Zombies gjort en version. Då fick jag spela solo på ett munspel som egentligen var brorsans. 

En annan udda låt jag minns var av Wayne Fontana and the Mindbenders och hade den enkla titeln ”Um, um, um, um, um, um”. 

Trots att vi inte hade något blås gav vi oss också på en hel massa Tamla-låtar, bl a ”Dock of the bay” av Otis Redding. En annan i den spretiga soul-floran var danslåten ”Barefootin’” av Wilson Pickett (men vi härmade Robert Parkers version så gott vi kunde). Just den titeln passade ju också bra för Plattfoots. I övrigt prövades även James Brown-låtar utan blås. ”I got you – I feel good” och ”I’ll go crazy”.

Ute i stora världen började nu den psykedeliska eran. Det mötte vi med en diaprojektor riktad mot scenen. I den visade vi Konstiga Bilder som jag framställt genom att droppa kulörta tuschfärger mellan glasen i diaramarna.

En nyårsafton spelade vi i Vallsta bygdegård i Hälsingland. Det var 30 grader kallt och i den gamla folkvagnsbussens iskyla led bandet och utrustningen. Men i Örjans Mercedes var det varmt. Dock startade den inte när vi skulle hem, så den fick bogseras igång med den kalla bussen.

– Men vi gjorde succé och skåpade ut huvudbandet Kjell-Ingvars, säger Alf Knutsson. Vi fick snabbt ytterligare en spelning där och då presenterades vi som ”Cyklonerna från Gävle” eller nåt i den stilen. Och den gången fungerade eberspächern i bussen.

En bild från Gåvan i Färnbo då vi spelade i samband med julskyltningen. Därför diverse glitter. Ovanligt nog har Bill och Örjan bytt instrument.

Egentligen hade vi slutat när vi i en slags ”reunion” spelade på Gåvan i samband med julskyltningen 1967. Det var ju en STOR grej för oss. Oggo ljusshow på scenen inleddes med Erik Burdons ”San Franciscans Nights”. I den inledande prattexten hade jag anpassat innehållet: ”This following program is dedicated to the city and people of Österfärnebo, who may not know it but they are beautiful…”

Alf Knutsson berättar:

– Så brakade det loss med Sgt Pepper och stackars Arvid Öberg nedanför scenen grinade illa och höll för öronen.

Och när Ingvar Fransson skulle meddela vinnande lottnummer för Mat i Massor fick vi flytta på oss.

Popbandstävlingen

Sveriges Radio hade nästan monopol på musikmarknaden, hade ett antal popprogram som alla lyssnade på. SR arrangerade även en tävling för att kora Sveriges bästa popband. Hundratals ställde upp. Vi också. Vi fick SPELA IN, först på folkparken i Gävle och sedan även nere i Norrköping. Om det var för att vi gått vidare är tveksamt. I alla fall vann vi inte. Det var visst några slamkrypare från Västerdalarna med en sångare som hette Skifs. Han var inte så pjåkig.

En fin spelning för Plattfoots ordnade lövgrenarnas svåger Sven på ungdomsgården Ringen i Sollentuna. Vi fick även låna hans täckta släpvagn och textade The Plattfoots på den (med tvättbar färg), vilket såg riktigt proffsigt ut. Vi var huvudattraktion (eller akt som det heter nu) för kvällen. Som förband hade man städslat ett lokalt gäng som hette The Nightcaps. Dom var – fruktansvärt bra! Körde till exempel trestämmig sång på Beatles-låten ”Taxman”.

Efter det var vi rätt stukade och gjorde sannolikt inte så bra ifrån oss. Gårdsföreståndaren betalade motvilligt överenskommet gage, 360 riksdaler, och tipsade om att vi borde piffa upp oss med några roliga hattar, exempelvis sombreros…

Ett svidande minne.

En färg(!)bild. Fr v Örjan Andersson, undertecknad, Bill Pettersson, Alf Knutsson och Lars Persson.

Annars var den här tiden förstås otroligt rolig. Ett långt äventyr. Som för nästan alla band tog det ändå slut så småningom. Varför minns jag inte. Kanske gnistan falnade. 

Jag tror inte det berodde på att enigheten oftast lyste med sin frånvaro under repetitionerna. Diskussionerna gick heta om låtval, takt, stämmor, solon, instrument, mikrofoner, sound, politik, brudar, kläder, frisyrer – vi var oense om kort sagt det mesta. 

Därvidlag var vi i alla fall väldigt lika The Kinks.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

När sanden blev till guld

Sommaren 1964 fick fem 15-åriga Färnbopojkar under några veckor ett annorlunda uppdrag – att undersöka vad som fanns under markytan på tallmon vid Bastfallet.

Det var en firma i Stockholm, Hagconsult, som fått uppdraget att kolla tillgången på sand i grusåsen. 

Ett mönster av mätpunkter hade ritats upp på en kartskiss över området mellan Bastfallet och Littersbo, punkterna hade märkts ut med pinnar och där skulle tas prover flera meter ner.

För att genomföra det på billigaste sätt, med s k spadborrning, behövde man handkraft. Den skaffade man otroligt nog genom att stega in hos Inga Olsson i affären i Bastfallet och fråga om det fanns några ungdomar i byn som var lämpliga för detta uppdrag. 

På det viset fick man fatt i Greger Hedin och undertecknad. Men det behövdes några till och vi tipsade om tre konfirmationskompisar från Klappsta som var villiga att sommarjobba, tvillingarna Anders och Lars Lövgren samt Anders Enbom.

Så här ser de fem sandpojkarna ut 58 år senare. Fr v Per Elfström, Anders Lövgren, Lars Viktor Lövgren, Greger Hedin och Anders Enbom.

Korkskruv i marken

När det var dags att sätta igång fick vi en kort instruktion av konsultfirmans utsände projektledare (vet inte om det hette så då). Vi skulle använda en stor ”korkskruv”, där spetsen bestod av en skopa med en diameter på cirka 15 cm och en höjd på 25-30 cm. Skopan hade delvis öppna sidor. Skaftet var omkring metern och upptill fanns ett T-format handtag som skulle vridas runt. Genom att skopan hade skovlar samlade den materialet som man borrade i. När vi kommit ner så långt att handtaget närmade sig markytan var det bara att skruva på en skarvlängd på cirka 80 cm.

Sanden var i regel fuktig och packades i skopan. När den fyllts, vilket i regel gick fort, skulle sanden upp och tömmas ut på marken. Det blev till slut en sträng lika lång som hålet var djupt.

Men en viss typ av fint grus ville trots fuktighet inte hålla ihop i skopan. Då gällde det att väääldigt försiktigt ta upp det hela och försöka behålla innehållet intakt tills man kommit på rätt plats och skopan kunde tömmas med en mycket lätt skakning.

Hålen blev olika djupa, beroende på var vi stötte på sten. Och i en rullstensås finns det många stenar. Rekorddjupet minns vi som 13 längder, vilket borde betyda drygt tio meter. 

Minns inte riktigt, men ett eller annat hål måste kanske lämnas i förtid då någon råkat tappa ner en sten…

Bromsburk

Vi var ordentliga och förde bok över varje hål. I påsar samlades prover från sandsträngarna. Jag minns inte hur många provhål vi borrade men det var många. Vi höll på i två (6-dagars-)veckor och minns det inte som särskilt slitsamt. Men det var otroligt mycket broms den sommaren och dom fullkomligt älskade oss som var lätt klädda och svettiga. Till slut tog lövgrenarna med sig en stor glasburk och i den lade de alla bromsar som vi klappade ihjäl. Burken blev full.

Bland annat underhöll vi varandra med roliga historier, försökte knuffa omkull gamla torra träd (torrakar), cyklade velodrom i en öppen kolbotten (men Greger på sin supertrimmade moppe flög över kanten), övade tresteg på Littersbo-Lasses fina bana i skogen och lyssnade på tennis. Jo, i en transistor (man sa ju så) följde vi Sven Jerrings referat från Davis Cup-matchen mot Västtyskland i Båstad. ”Backhand Lundqvist, dito Bungert, forehand Lundqvist, dito Bungert…” Tänk att Jerrings torra stil kunde skapa sån spänning!

Fortsättning i Trödje

Tydligen var vår arbetsgivare nöjd, för när vi var klara i Bastfallet städslades vi att fortsätta på samma sätt norr om Gävle. Hur vi tog oss dit vet jag inte, men vi förlades i tält i skogen söder om Trödje.

Det blev minst en veckas jobb där också. Måltiderna intog vi i baren vid macken i Trödje. Nu finns varken mack eller bar kvar. Vi minns de stora köttbullarna som de hungriga 15-åringarna vräkte i sig och vi minns jukeboxen, där Chuck Berry var favoriten med ”No particular place to go”.

Själva hade vi ingenstans att ta vägen heller, så vi roade oss på kvällarna med att ligga på banvallen vid den näraliggande järnvägen och känna vinddraget när snälltågen drog förbi. Stort för en Färnbograbb. Vi spelade också kort i tältet på kvällarna, trots trötta kroppar efter dagens slit. En gång somnade Greger innan han hunnit dela ut alla korten!

En kväll hade vi i alla fall bestämt oss för att besöka Folkparken. Vad det var som drog har vi glömt, inte heller minns vi hur det kom sig att dessa svettiga och förmodligen väldigt skitiga skogsvarelser kunde gå på parken! Kanske fick vi duscha vid macken?

Bandit bjöd på taxi

Vi tog bussen till stan och roade oss kungligt. Nåja, blygsamheten slog nog till hos somliga. Själv fick jag för mig att använda någon av våra surt förvärvade kronor (fyra i timmen) till att dra i en enarmad bandit. Det slamrade till något enormt och ut rasslade någon slags jackpot!

Så när vi skulle ”hem” var vi sturska och tog en taxi norrut på rikstretton (som ett par år tidigare officiellt blivit E 4). Mitt på skogen beordrade vi taxichauffören att stanna. Kanske blev han vettskrämd med fem unga ligister i bilen – men vi betalade snällt med en trave enkronor. Och stegade rakt ut i mörka skogen.

Om det blev något reellt resultat av våra mödor den sommaren?

Lyckligtvis är Bastfallsheden fortfarande orörd. Men troligen är vi medskyldiga till de enorma grustagen söder om Trödje, där driften upphörde för många år sedan när man kommit ner till grundvattnet och där man numera kan bada i Victoriasjön. Kallad så eftersom kronprinsessan stannade till och badade där under en resa till Ockelbo. 

Men det är en annan historia.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

O-ringen, etapp 2 – Bommade målet

I dag hade den trötta frukosttjejen fått en chef med sig och ser man på. Det fanns flera sorters bröd och även yoghurt förutom den vanliga filen. Träffade Jögge som var precis sig lik trots att han hör hemma i H 50 numera.

M stannade på rummet även denna dag. Tyckte det var rena semestern. Jag körde ut till samma tråkgrusiga arena (en motorbana) som dagen innan, nu hittade jag t o m snabbaste vägen genom Boden. Stötte direkt ihop med Elis Åberg, som berättade att banorna gick i ett helt annat område än gårdagen och det var ännu jobbigare sandfält att trampa över på denna etapp.

I pressanvisningarna stod det att man inte ville ha halvnakna/helsvettiga orienterare i presstältet, varför det som brukligt erbjöds ett speciellt omklädningstält. Ett sådant hade man dock glömt rekvirera, så vi ryggsäcksjournalister hänvisades liksom dagen innan till – Elittältet. Vilket ju torde vara helt i sin ordning. Denna etapp var det förresten ingen som tittade snett på H 65:an i tältet eftersom eliten nu stod över och skulle springa sprint på kvällen i stället.

– Det är mera sand här än i Tylösand i fjol, sa en man från Ljungskile när vi traskade mot start.

Denna dag joggade jag långa stycken längs startsnitseln. Absolut inga rygg- eller ljumskproblem. Kändes väldigt bra. Väl framme lade jag mig på rygg i blåbärsriset med fötterna lyftade mot en trädstam. Det ingår alltid i mina startritualer på O-Ringen. De tunga benen känns faktiskt lättare efter ett par minuters höjdläge.

Pinnen!

Dags att gå fram och starta. Men – ingen SI-pinne i byxfickan! Den låg ju där när jag kollade så där femhundra gånger på väg till start. Måste tappat den alldeles nyss. Började leta i riset. En orange plastbit borde synas bra i allt det gröna. En vänlig man från Enebyberg såg min belägenhet och hjälpte till. Men efter några fruktlösa minuters markskanning var det bara att lomma fram till startpersonalen och meddela att jag tappat pinnen.

– Ingen fara, sa en glad norrbottniska i tältet för sent startande. Du får hyra en. Jag ringer sekretariatet och meddelar ditt nya SI-nummer.

Härligt. Men nytt chip på fingret stegade jag fram till startfållan och prickades av med nytt nummer, tog min kontrollbeskrivningslapp och skulle just kliva fram till min karta och starta. Då ropade någon:

– Jag hittade den! Det måste vara din.

Enebybergaren såg väldigt nöjd ut. Det gjorde nog jag också. Tackade vederbörligen och avbröt mitt startförsök. Måste tillbaka till den glada tjejen och meddela att jag nog ville springa med min egen pinne i alla fall.

Då kunde man ju tänka att hon skulle sucka över virriga pensionärer som inte kan hålla reda på de enklaste saker. Men inte då. Hon plockade fram mobilen och ringde data-Pentti igen:

– Du, den här Per, han har hittat sin pinne igen, så kan du ändra tillbaka?

Etapp 2 del 1Fick klartecken och ställde mig åter i startposition. Tänkte ”nu går det väl åt skogen efter det här strulet”. Men faktiskt, jag skärpte mig och de två första kontrollerna satt perfekt, pang-pang. Mot tredje var det en skråsträcka utför med mycket god sikt och en massa stenar. När jag kom ner där det planade ut såg jag dock ingen skärm. Första kontrollbommen ett faktum. Nu gällde det att göra rätt. Jag såg vägen en bit fram och tyckte mig se en förgrening. Då måste jag vara till vänster om kontrollen. Svängde upp och där satt den. Trist med en miss även om den var liten. Hade inte uppmärksammat att slutdelen av sträckan skulle löpas i stort sett rakt utför och inte snett på skrå.

Här tog den roliga terrängen slut. För oss som har så korta banor blir det ofta så. På O-Ringen åtminstone. Det gick inte att missa några fler kontroller och jag slet för att förflytta min lekamen så fort som möjligt över den sandiga heden.

Etapp 2 del 2

Sjunde kontrollen var superenkel. En mosskant intill en sjö. Något sådant har man väl inte haft sedan 60-talets orienteringsäventyr på generalstabens 50.000-delskarta. Men det var något konstigt med kurvningen när jag skulle fram mot kontrollen. Vad lutade det åt för håll egentligen?

Skärmen satt dock där den skulle. Men även mot nästa blev jag litet fundersam. Det skulle rinna en bäck väldigt märkligt – var det i en grop? Eller på en kanten av en höjd! När jag passerade ”bäcken” märkte jag att det var ett värn, en sån där gång som beväringar i Boden hade grävt för länge sen. Att den ritades med blått var helt oväntat för mig. Blått är vått och i detta värn har det aldrig runnit något vatten. (Det finns ett tecken för torr fåra, brun prickad linje).

Efteråt förstod jag också varför kurvningen såg märklig ut före sjuan. Även där var det ett blått system av värn. Automatiskt tolkar man att diken och bäckar ligger lägre än omgivningen, men de här fanns uppe på en höjd. Därför förvirringen.

Hedlöpning.Eftersom större delen av banan gått på maxfart var jag rejält sliten på sluttampen. Men jag gav allt. Samma tråkiga målspurt som dagen innan. Man sprang förbi vid sidan av målet och så hundra meter bort till en kurva innan man fick springa tillbaka och i mål.

Gick till resultattältet med viss förväntan och, jodå, låg tvåa även denna dag, trots den där bommen på trean!

Utklassad

Men är rejält utklassad av etappvinnaren, Jan Fogelberg från Västvärmlands OK, som är tre minuter bättre och även övertar ledningen totalt.

Jag behåller andraplatsen och firar med en godisrem. Sur melon. Köps aldrig annars, bara på 5-dagars. Och jag borde väl avstått med tanke på min diabetes. Spar halva till senare.

Efteråt kollar jag sträcktiderna på Winsplits. Ser att Fogelberg ledde från start till mål. Inte sämre än sexa på nån delsträcka. Ser att min tid till tredje är rödmärkt, det betyder att Winsplits märkt att jag tog ovanligt lång tid på mig på den sträckan. (Programmet jämför med farten under hela banan.) Min bomtid uppskattas till 50 sekunder.

MålbomI övrigt gick det bra. Var t o m snabbast till fjärde kontrollen. Men vad i helv…! Winsplits säger att jag bommade målet också! Han som spurtade bäst sprang på 1.11. Jag ”spurtade” på 1.37, Winsplits tycker att jag borde sprungit 22 sekunder fortare.

Sträcktiderna

Det är inte många som får bomtid på spurten. Och jag som gav allt. En tankeställare. På sista etappen är det ju jaktstart, först i mål vinner. Och jag har absolut inget att hämta i en spurt.

Hela kartan

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Min syster Meta

Hur kommer vi att minnas Margareta? Det är svårt att tänka på att vi nu får nöja oss med att minnas Meta. Hon var ju nyss mitt ibland oss.

För bara några veckor sedan for vi ned till Stockholm och var med om dopet av en liten krabat, som är alldeles i början av livet, Vidar. Mina systrar följde med oss och det var väldigt trevligt alltihopa. Meta tyckte det var jättekul att resa tillsammans, bo på hotell och äta på restaurang. När hon sen fick höra att vi hade lovat fixa ihop en smörgåstårta till dopfesten följande dag ville hon förstås vara med. Det är enda gången jag bakat smörgåstårta på ett hotellrum. Nåja, jag gjorde inte så mycket. Meta tog över ruljangsen. Och vi hade väldigt roligt.

Hur minns vi Meta? Var och en på sitt sätt förstås, men många av våra intryck är säkert ändå lika.

Personligen kände jag att min syster var min extramamma. Inte bara för att hon påminde mycket om mamma Hildur.

Meta månade alltid om mej. Jag tror att hon fick passa upp på mej en hel del när jag var riktigt liten, ibland med hjälp av storasyster eller av Rönns jäntorna.

En av mina första minnesbilder är när Meta sitter och sköter om telefonväxeln hemma i kammarn. Och bland det första jag lärde mej läsa var ett ord som gjorde mej nyfiken. Hon klottrade det nämligen hundratals gånger på alla papper som fanns. Fyra prydliga bokstäver: S-T-I-G.

Så hon försvann ju från Bastfallet i ganska unga år. Men jag minns hur fantastiskt kul det var att på sommaren få ta bussen ända till Årsunda, och bada, och sen gå hem till Hammars och bo över hos Meta och Stig  i bryggstugan.

När jag gått tre år i realskolan var det någon som tyckte att jag skulle bo i Sandviken när jag började på gymnasiet. Kan ha varit pappa, han var den som fick se till så jag kom iväg till bussen från Bastfallet varenda morron. Men var skulle jag bo? Jamen jag hade ju en syster i stan! Hennes familj hade ju en trerummare. Så det var bara att flytta in hos Meta och Stig – och deras tre barn. Inga problem, jag fick en säng i barnkammaren jag också! Så jag har aldrig känt mej riktigt som en morbror till dom barnen, dom blev ju liksom mina småsyskon.

Ja herregud, Meta och Stig hade tre barn och så fick dom även en tonåring på halsen…

Och ändå har Meta stöttat mej i alla väder genom hela livet. Och bara berömt det jag gjort. Hon sa till och med att jag körde bil så bra. Det har ingen annan sagt.

Alltid fick man en kram, när hon dök upp hemma eller vi stötte ihop på affärn. Hennes Årsundavändor blev i regel tidskrävande, för hon ville ju hälsa på hos alla sina kära barn och barnbarn.

Det kommer vi alla att minnas med glädje.

Vi fick alla egna familjer så småningom. Marianne och jag fick ett helt gäng och det var ju jättejobbigt att ha hand om dom. Men då fanns alltid Stig och Meta där som helt underbara extraföräldrar.

Meta fick ta ett antal motgångar i livet, men hon var stark och kom alltid tillbaka på ett beundransvärt sätt. Och hon gladdes att vara tillsammans med alla oss andra i hennes närhet. Det enda jag hörde henne klaga över, ganska ofta till och med, var att vi alldeles för sällan hälsade på i Bryggstus. Att få besök gillade hon verkligen.

När vi tog farväl av Stig för 17 år sedan fick jag inget sagt, det var ju så sorgligt, men jag hade velat säga tack, för han var den snällaste karln på jorden. Nu vill jag säga tack till Meta för all den kärlek du alltid gav.

Det sista jag hörde från Meta var ett meddelande på datorn som hon skrev på julafton. Hon ville tacka för julbrevet hon fått och tillade: Du skriver så bra.

Det är ett av alla de varma minnen jag bär med mej.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göran

Vi saknar dig, Göran.

Vi har på sätt och vis saknat dej några år redan, när du varit på väg bort från vår värld. Men nu när du verkligen vandrat vidare känns det ändå hur stort tomrummet blivit och vi sörjer med fina Birgitta och din härliga familj.

Jag har personligen så många goda minnen.

Du var min storebror. Tolv år skilde oss åt. Det kan verka mycket, men du blev faktiskt ändå min kompis när jag växte upp.

Jag kanske var en riktigt jobbig lillebror, för jag ville alltid vara med. Jag minns att du sa till mej en gång att ”bilen faktiskt fungerar utan att du är med”.

När jag tänker efter är det nästan obegripligt hur du kunde vara så snäll och ta mej med överallt. Vi spelade hockeybockey i Färnbo och ishockey i Gammelstilla.  Vi sparkade boll i Ängsnäs. Och det var extra spännande för på den vägen blev Simcan en rallybil i alla kurvorna.

En del tror kanske att du alltid varit en lugn och tillbakadragen kille. Men du kunde också vara äventyrlig. Bakom ratten märktes det att du nog inte ville nöja dej med att vara kartläsare åt Helmers pojken från Bärrek. Vi åkte och kollade på Midnattsolsrallyt flera gånger.

En gång sa du att du mött en bil i kurva i Vinnersjö på höger sida. Detta var alltså på vänstertrafikens tid.

Och att ta hem en rävunge och försöka göra husdjur av den var inte heller precis vanligt.

Du tog flygcertifikat i Lemstanäs och naturligtvis fick jag följa med på flera turer överhembygden.

Du tog ett jobb som gjorde att du nog blev den i Sverige som besökt flest ishallar. På sommarlovet fick jag följa med på några av dina jobbresor och det märktes hur populär du var på alla platser när du kom och fixade med deras ismaskiner.

Jag minns att i Katrineholm övernattade vi i tält. Det var ju varmt väder och dagtraktamentet kunde komma till bättre användning än till hotellrum.

Du lärde mej orientera. Du är den enda förebild jag haft, du hade ju tävlat i juniorlandslaget, så jag sög i mej alla råd du gav. Det finns en bild efter ett NTO-DM i Hofors där du kanske är 22 år och sitter i gräset och visar på kartan för dina båda bröder.

Många år senare, när jag var senior och du oldboy möttes vi i olika lag på startsträckan i en budkavle. Jag skulle visa hur duktig jag blivit och satte en väldig fart från början. Men du var förstås före till växeln.

Vi ritade även karta tillsammans. Du var duktig på det också.

Jag har så mycket att tacka dej för. Vem skulle till exempel vilja ha en lillbrorsa på 16-17 år med sig när man skulle på dans? Du ville. Oj, vad kul det var att åka med till alla dessa dansställen, som Linbanan i Hedesunda.

Du var tydligen en svårfångad ungkarl. Men till slut blev du väldigt förälskad. Det var min läskamrat som du föll för.

Somliga tyckte nog åldersskillnaden var stor. Det struntade du i. Det tyckte jag var lite tufft.

Men vi fortsatte förstås umgås även när vi fått damsällskap. Ofta i naturen.

Vi vandrade i fjällen. Det regnade hela tiden och vi hade så dåliga regnställ att dom sprack i grenen. Efteråt satt vi på Storulvåns fjällstation och skrattade åt eländet när det kom in några andra blöta vandrare – med samma hål i grenen.

Vi reste till Schweiz och orienterade.

På vintern åkte vi skridskor på älven.

Vi tog långa skidturer i fjällen. Nya utflyktsmål skulle uppsökas hela tiden.

Det fortsatte när våra barn kommit.

Vi for ut med båt på älven. Jag tror du älskade mammas barndomstrakter. Du hittade bra mellan öarna.

Eller kanske var det svärfar som visat dej.

Vi badade ute på Strångnäset många gånger. Nåja, du badade inte mycket, men satt desto mer med kepsen på under ett träd i skuggan.

Tack för alla härliga minnen, storebror.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

O-Ringen etapp 1 – Kniven försvann!

Söndag och dags för första etappen. Packade utrustningen efter en medioker hotellfrukost (en, säger en, mycket trött servitris hasade ibland ut från köket och fyllde på brödfatet med en limpa) och lämnade M på rummet med paddan och TV:n laddade och ajfånen i närheten. (Hon ville verkligen inte följa med till skogs.)

På plats stötte jag direkt ihop med Elis Åberg, som skulle starta jättesent. Jag gick till start när jag hade lust. I år skulle ju Kort-klasserna ha startstämpling liksom motionärerna. Jag var negativ till detta till en början eftersom jag tyckte litet av tävlingskänslan skulle gå förlorad. Men oj vad skönt det var att slippa stressen att passa en starttid!

Jag gick alltså till start. Brukar alltid jogga för att få igång kroppen, men nu vågade jag inte. Gick egentligen väldigt försiktigt dessa 3 km. Så fort jag trampade lite snett var det någon som körde en kniv i ljumsken. Den där nerven som låg i kläm nånstans i ryggen hörde av sig direkt.

Stretchade, försiktigt, och gick fram och startade.

Lurigt direkt vid startpunkten då det var en korsning där man skulle ta 90 grader åt vänster. Några gubbar bommade första, de måste kört rakt fram i korsningen. För kontrollen var lätt, det var öppet så man såg tvillingstenarna på avstånd. Stämplade och fortsatte i samma riktning. Passerade ytterligare en skärm vid en sten.

Vänta nu… kollade jag kodsiffran? Nej, det gjorde jag inte. Ska jag vända tillbaka? Men bara en sekunds tvekan, det finns ju inga fler stenar att sätta kontroller vid. Kör på.

Nu bar det uppför på skrå. Ganska stenigt men jag klev på. När det började plana ut såg jag en större sten och längre bort en öppen (gul) höjd. Däremellan, i flacka sänkan, borde den sitta. Riktigt.

När jag gick till start hade jag sett berget på avstånd och tänkte att där behöver inte vi pensionärer ta oss upp. Men det var precis vad som gällde till trean som dessutom såg rätt svår ut. Jobbigt i backen och det såg nog inte så imponerande ut. Vi gamlingar löper inte, men vi skyndar oss.

Jag hoppades kunna läsa in mig när det planade ut. Låg till vänster om strecket och fick en brant med stor sten att stämma. Därefter kom en rad med småbranter som bekräftelse. Härligt. Det var bara att lufsa fram mot kontrollen i den jättefina terrängen. Det blev en liten krok men förstod direkt att jag var vid avlånga punkthöjden.

Ser svårt ut

Ytterligare en knepig kontroll, fjärde. Men inte mycket att fundera på. Löpte(!) på i riktningen och läste in en tydlig öppen fläck med en stor sten till vänster och en gul ås neråt framåt. Kände ett stick i ljumsken – visst ja, jag har ju ont! Men det var inte nåt nämnvärt.

En grupp löpare hukade bakom en liten kulle, där borde den sitta. Jodå.

Och nu, vägval till femte! Skulle jag dra ner på flacken direkt? Ser snabbt ut. Nej, tänk om ryggen pajar i branten. Drar på längs höjdkanten. Lite längre fram får jag för mig att det kanske är snabbast att ta sig ner i alla fall och testar i en sänka där det är uppehåll i branttecknen.

Etapp 1: kontroll 3-5 med löpstråk

Men nej, det är jäkligt tvärt ner så jag fortsätter utför bergsryggen och försöker undvika de stenigaste partierna. Släpper inte på för fullt heller, är faktiskt rädd om ljumsken som kan skrika stopp när som helst.

Kommer dock ner helskinnad precis vid vägslingan. I den enorma farten lyckas jag dock inte svänga direkt mot kontrollen utan det blir en utdragen kurva. Eller så var jag dum i huvet.

Störtar ner i ravinen och kryper på alla fyra upp på andra sidan. Ser ingen skärm vid stenen! Men jag var nog dum i huvet i alla fall. Kontrollen sitter ju i sänkan.

Sträcker ut

Nu är det tallhed som gäller. Uppvuxen på Bastfallsheden och bosatt på Årsundaheden känner jag mig självfallet som hemma, sträcker ut med mitt vägvinnande löpsteg. Not.

Lufsar dock utan stopp så nära strecket som möjligt hela vägen till sexan och ser till att inte hamna i lösan sand på de större stigarna. Kollar onödigt varje grop, min skärm sitter i den sista.

Sedan bara vidare mot enkla sjuan som sitter strax bakom stridsvagnshindret. Nu är det bara att följa sandtagskanten mot sista. Men fy tusan vad tungt det går i Sahara med ökensolen i ryggen.

Etapp 1: Kontroll 6-mål med löpstråkEfteråt söker jag mitt namn för långt ner på resultatbildskärmen. Jag ligger tvåa! Visserligen ett bomfritt lopp men tvåa var ändå överraskande bra. Så nära brukar jag inte vara även om jag gått spik. Och bäst av allt – nu känner jag inte ett dugg av kniven i ljumsken! Ryggen är helt OK. Bästa medicinen är startklockans pip, som Tor Korsman brukar säga.

Att det inte finns vatten i duschen kan inte sätta ner det goda humöret. Förresten kan jag ju duscha på hotellet.

Sträcktiderna

Efteråt ser jag att jag ledde med sju sekunder vid näst sista. Och fick stryk med 40 sekunder i mål. Så sakta springer jag alltså. Winsplits ger man-mot-man-resultat som bonusmaterial och jag märker att det är sex gubbar som är snabbare än jag på mer än hälften av delsträckorna. Här gäller det att gå rätt i fortsättningen.

Bodensia restaurangEfter att ha lämnat texter till Gävletidningarna firar M och jag med en fiiin middag på Bodensias restaurang. ”Handskuren” rödingfilé. Totala antalet matgäster: sex. Inklusive oss.

Hela kartan för dagens etapp.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

När jag vann O-Ringen – prolog

Nu ska jag skriva om när jag vann O-Ringen. Den meningen låter som ren science fiction så jag måste verkligen skriva ner vad som hände, så att jag berättar på rätt sätt när jag en gång blir farfar och ska… vänta, jag är ju redan farfar. Morfar också förresten.

Hursomhelst, här är storyn.

Kapitel 1 – Förberedelserna

Om du ska vinna O-Ringen måste du anmäla dig. Det gjorde jag ganska tidigt. Var rätt så sugen eftersom Boden verkade bjuda på bra orientering även på kortare banor. Och jag hade inte fullföljt ett 5-dagars sedan Sälen 2008. Gjorde ett försök i Hälsingland 2011 men fick bryta efter tre misslyckade dagar då ryggen sa ifrån.

Eftersom jag skulle fylla pensionär och därmed gå in i ny klass var det också lockande förstås. Anmälde mig i kortklass. Det är en perfekt inrättning för mig. Jag kan orientera, men är ingen löpare (korta och grova ben, hur många sådana ser du på en löparbana?). Har sprungit kortklass sedan de infördes (Småland 1983, debut i H 35). Brukar vara 5-10 min efter per etapp, vilket är lagom för att strida om en nummerlappsplats på sista etappen. Men aldrig lägre än startnummer 6. Två gånger har det dock blivit glada etappvinster (1985 i Falun och 2008 i Sälen).

I början på juni var jag avanmäld igen. Hade glömt betala. Men kanslitjejen var snäll och jag behövde inte betala den högre avgiften som egentligen gällde då. Positivt, O-Ringen!

Det var meningen att jag skulle tävla mycket under våren för att få träning och gå ner i vikt. Men det blev inte så många allemansluffar och nationella tävlingar. Men jag höll i någorlunda när juni kom. Storvästloppet gick sådär. Sprintercupen är bra träning. Går man till final får man tre täta lopp i maxfart (nåja) och terrängen i cupen var – härdande. Sprang även ultralång-DM och det var ju enbart för träning och för att ge storvikarna litet ’cred’. Utan konkurrenter syns det ju inte hur bra dom är, Lasse och Ola.

Det sedvanliga månadsbesöket hos ryggmagikern Uppman lovade gott. Allt kändes OK.

Drygt 40 timmars kartrevidering i de härliga Valludden-markerna får väl också räknas in i förberedelserna. Ett par veckor före O-Ringen sprang jag tre tävlingar på tre kvällar och blev riktigt trött på den sista, Skärmjakten i Storvik. Vågen stannade på exakt 90 pannor. Gått ner tre. Inte bra men får duga. På Allemansstafetten sa Lindblom att jag säkert skulle gå in bland de 20 bästa. Det tog jag till mig. Och storvikarna skulle ju inte springa kortklass i år.

”Träningsläger” i Oviken

Resan till Boden skulle företas i två etapper. Först den sedvanliga semesterveckan/träningslägret vid stugan i Jämtland. Så mycket träning brukar det dock inte bli, inte nu heller. Tog Funäsrundan redan andra dagen och det kändes väl sådär. Inte orkar man kuta alla 7(?) kilometerna som förr. Det blir lite intervall-aktigt.

Sedan var det färdigtränat – ryggen började krångla. Hade inte haft problem på två år (se ovan) men nu krampade den ordentligt vid olika lyft. Marianne behöver ju en del assistans för att flytta sig från och till rullstolen. Värst var att det började hugga till av smärta i högerljumsken så fort jag böjde på ryggen. Och det blev bara värre.

När dagen för avresa kom var det med mycket blandade känslor. Kunde knappt lyfta högerbenet när jag skulle upp i bilen. Och lyfte väskorna mycket försiktigt när vi släppte av Linnea och Dan vid Östersunds station. Nu måste beslutet tas – åka till Boden 60 mil norrut, eller åka 40 mil hem. Det senare föreföll klokast. Men jag hade ju gjort upp med Stisse på Gävle Nyhetsbyrå om att skriva för Gävletidningarna från Boden. Så efter moget övervägande, under tuggande på en smaklös packe köttfärs vid Macedonken i Ö-sund, beslöt vi styra kosan norrut längs Inlandsvägen.

Intressant resa, för i inlandet har jag inte varit norr om Hammerdal. Nu susade vi förbi Strömsund, Hoting, Dorotea, Vilhelmina (märkligt fik i en rund byggnad mitt i city, måste varit väldigt futuristiskt när det byggdes), Storuman, Blattniksele och Sorsele där vi svängde av mot Arvidsjaur.

Alla ödehus och stängda industrilokaler ger ett ganska deppigt intryck, typ ”siste man släcker lyset”. Men samtidigt finns det massor av vackra hus och man ser blomstrande verksamheter och får även exempel på framtidsoptimism. Och naturen! För en orienterare vattnades det i munnen på väg mot Arvidsjaur när man såg den fina terrängen i omgivningarna. Gles skog och helt slätt på marken.

Vi mellanlandade på Hotell Laponia i Arvidsjaur, fick ett rum modell mindre konferensrum. Sant! Sammanträdesbord, whiteboard och fyra stolar ifall vi velat ha ett möte. Här bodde vi som kungligheter. Tyvärr orkade vi inte snofsa upp oss för att gå ner till ”kåtan” vid sjön där kvällens exklusiva hotellmiddag serverades. Men busslaster med tyska turister gjorde det.

Jag gick till Frasses och köpte korv, precis som två tyska biltestare från BMW. På väg tillbaka till hotellet försökte jag jogga lite med korvpåsen. Det blev inte många steg. Kändes inte alls bra i ljumsken. Men ryggen hade i alla fall inte blivit sämre av den långa bilkörningen, som jag befarat.

Kö hos Dala Massageteam

På lördagen fortsatte vi de sista elva milen via Älvsbyn till Boden. Körde direkt till C-orten, hämtade ut nummerlapp och press-kit. Det senare inte särskilt imponerande. Letade efter presscentrum som skulle ligga nånstans i läktarbyggnaden på Boden Arena. Hittade inget. Stötte ihop med gamla jobbkollegan Tommy Eriksson, som berättade var Dala-Massage höll till. Två lokaler. Jag besökte båda, men i båda satt det tre personer på kö.

Så vi åkte till Bodensia och inkvarterade oss. Tyvärr inte samma klass som Laponia. Bar in ett antal gepäck till rummet. När jag gick nerför trappan (två våningar) smärtade ljumsken så mycket att jag för resten av bagaget fick ta hissen både upp och ner. Frågan inställde sig naturligtvis: Hur i all sin dar ska detta gå? Finns det hiss i Bodens befästa berg?

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

När jag vann O-Ringen – Epilog

För den som vinner tävlingar titt och tätt är det antagligen inte så märkvärdigt, men såna här långa berättelser kan det bli när man tog sin senaste seger på Kommunmästerskapet. Med två konkurrenter.

Boden 2013 var helt enkelt en minnesvärd vecka i mitt orienterarliv – som börjar bli rätt långt vid det här laget. (Herregud, såg ett TV-program från O-ringen 1973 häromdagen. Vilken forntid. Vilka gråbruna klubbdräkter. Vilka melittahattar alla hade. Vilka polisonger! Och det var redan mitt femte 5-dagars.)

PellEEn likasinnad nostalgiker dök upp bakom målet när jag pustat ut efter mitt lopp, Sverker Tirén. Han gratulerade hjärtligt, slängde upp kameran och tog en bild.

Sedan måste jag vara journalist ett tag och kolla hur det gick för gästrikarna. Det blev ganska sent innan Margareta Hansson, 88, dök upp ur skogen som årets sista segrare.

Jag hade lovat M att vara tillbaka vid tvåtiden och det var klockan nu. Fortfarande oduschad begav jag mig mot soptippen och bilen. Gjorde ett stopp vid c-ortstorget där duschen fanns och for sedan mot Boden city. Kollade telefonen och hade sju missade samtal och några inpratade hälsningar samt ett antal SMS och mejl. Folk ville gratulera. Kul!

M och jag begav oss till en asiatisk uteservering och firade i lugn och ro som enda gäster. Hon hade fått bud om sensationsvinsten och ekiperade mig med två fina piketröjor ”i stället för lagerkrans”. Hon är veckans verkliga hjälte, som stod ut med att följa med och vara moraliskt stöd.

Vi hade planerat att bege oss i riktning hemöver direkt för att inte få så lång körning nästa dag. Ytterligare en prisutdelning ingick definitivt inte i schemat, men nu kunde man ju inte gärna skippa den när detta unika tillfälle gavs. Så kl 16 var jag på plats enligt anvisning.

Det bubblade

Det hela drog dock ut ordentligt. Väntan blev rätt jobbig i värmen. Strategiskt placerad fanns en så kallad juicebar där tre ungdomar blandade drycker ur olika förpackningar och sålde diverse sinnrika smakkombinationer till saftiga priser. Lysande affärsidé, särskilt i hettan. Av de tre saftblandarna hade den unge mannen en egen prioritering som innebar att han då och då avvek från att betjäna de som stod i den långa kön för att i stället ta upp direktbeställningar från kunder som kom in från sidan. Dessa kunder var i samtliga fall unga vackra tjejer. Ack ja, ibland bubblar hormonerna lika mycket som smoothie-mixern.

Tack vare dessa mina studier förflöt tiden och så småningom fick vi kortlöpande gubbar och gummor komma upp på scenen och få varsin handduk av armén. I publiken upptäckte jag Storviks-Ola som vinkade och grattade. Tänk att Ola, som blivit fyra i vanliga H 65 och gjort en mycket större prestation, hyllade lilla mig. Stort.

Därefter skulle jag ha ytterligare ett pris sa en funktionär, och vi vinnare slussades in i mässhallen i en VIP-kö som löpte parallellt med en annan jättekö av de som inte vunnit men ändå skulle få pris. Detta hade jag verkligen inte tid med och det var rätt enerverande. Men på mobilen kunde jag gå igenom och göra anteckningar om dagens resultat för alla intressanta gästrikar och då användes ändå tiden till något vettigt.

När jag kommit längst fram i kön fanns där några få funktionärer som ville veta klass och placering och efter att ha slagit i pärmar och läst i listor gick och hämtade den pryl som man gjort sig förtjänt av. I mitt fall ett par gåstavar.

Tack bodensare! Det har varit en härlig vecka! Kul att det fortfarande ordnas såna här jätteevenemang. Och även vi gamla rotsnubblare får vara med och liksom idrotta nästan på riktigt.

Medan andra laddar för sjätte etappen rullar vi söderut. I Skellefteå tar vi in på det bokade hotellet. Märkligt att receptionister inte har riktig koll på rummen. Nu händer nämligen något som hänt ett par gånger förr. Det rum vi får är inte alls rullstolsvänligt som utlovats. Det går absolut inte att komma in på toaletten. Vi får dock byta till ett anpassat rum som turligt nog är ledigt och installera oss där i stället.

Klockan är halv åtta och det är hög tid att skriva texterna till morgondagens tidning.

P.S. Här kan man se kartorna och hur en del sprang på O-Ringen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

O-Ringen, etapp 5 – Glädjechocken

Så här mot slutet av veckan är frukostutbudet högklassigt och matgästerna väl bekanta med varandras bordsplatser och favoritflingor. Jag har förstås med mina egna havreflagor, som botar min yrselsjuka. Annars hade jag inte ens vågat åka hemifrån. Matsalen är het, köksvärme från ena hållet och morgonsolen i stora fönster från det andra. Bra så man är acklimatiserad inför dagens lopp.

Min klass ska starta i värsta sommarhettan kl 12.00, men det är bra så vi gott och väl hinner checka ut från hotellet och packa bilen för resa hemåt. M ska shoppa i Boden city i dag så vi laddar henne med telefonen på greppbar plats och kontokortet lättfunnet för – förhoppningsvis – vänliga expediter.

Dagens etapp går på gångavstånd från c-ortscampingen. Jag blir stoppad av en trafikvakt som är helt oförstående till begreppet pressparkering och blir visad tillbaka till c-orten och hittar en p-plats på en soptipp. Väl framme vid arenan konstaterar jag att det är en sån där förlängd inspurt med u-sväng även sista dagen. Synd.

Försöker greppa läget hos gästrikar med chans på framskjutna placeringar. Lisa Karlsson löper i mål som säker segrare i D 21 Motion, men Solveig Svahn missar i D 65 Kort.

Stöter ihop med Elis Åberg! Ställer ett par journalistfrågor eftersom han precis missat segern i H 70. Han hade varit i delad ledning men bommat i ett svårt område alldeles på slutet, där tätduon slarvat när de vek av från en stig. Killen som låg trea tog kontrollen och smet förbi.

Slutetappen brukar vara nervig

Gör upp med Nyllet från Sundsvall att han tar några bilder för GD/AB om det händer nåt medan jag är i skogen. Går till start. Är där i god tid och tar min nummerlapp med en stor tvåa på. Nr 1 är redan hämtad. Kontemplerar i blåbärsriset. I dag gäller det att göra rätt. Har bommat 50 sekunder på fyra etapper genom att behålla koncentrationen hela tiden. Jag kan inte springa fortare än mina tre konkurrenter, men slutetappen brukar vara nervig så om jag kan gå rätt borde chansen ändå finnas.

Klockan närmar sig 12.00 och jag går till startrepet. Där står nr 1, Jan Fogelberg, i en helröd dress med ett stort VVOK-märke på ryggen. Han kallas fram och jag hör hur startpersonalen pratar med honom. Jo, säger han, han har vunnit den här klassen en gång tidigare, i Örebro för ett par år sen.

Jaha, tänker jag. Han släpps iväg och springer ganska lätt uppför backen mot startpunkten. Sen blir det min tur. Nedräkning och 12.02.08 får jag ta kartan. Redan vid startpunkten känns det att vi tävlat i fyra dagar, benen är motvilliga.

Etapp 5, del 1Vi har en långsträcka till första, som ligger på baksidan av Åberget, rakt bakom södra Åbergsfortet. ”Rakt på är aldrig fel” har min husgud Asplövet slagit fast, han som kallar sig världens bäste orienterare. Jag kör så rakt jag kan. Det blir på skrå uppför sluttningen, där jag ska komma ut på en väg som leder fram till fortet. Där ska jag sedan ner i en liten dalgång.

MEN – jag har underskattat något som ligger längs med vägen. Plötsligt tornar det upp sig ett berg av sprängsten som jag måste över för att nå vägen. Ajaj, jag borde kört brantare upp mot vägen för att slippa detta. Jag följer stenhögens sida i förhoppning att den ska bli lägre längre fram, men nej, jag blir tvungen att klättra över. När jag når krönet ser jag folk springa nere på vägen på andra sidan. En av dom är Göran Forsberg från Hagaby som startade 51 sekunder efter mig.

Jaha, det var ett dåligt vägval. Ingen bra början. Får finna mig i att ligga efter Forsberg utför berget. Han spikar kontrollen och jag stämplar 16 sekunder bakom. Efteråt kan man se att han är snabbast på den delsträckan, jag är femma.

Till andra är det relativt lätt. Bara att checka av en höjd och stor sten halvvägs. Jag ser Hagabytröjan en bit framför. Han drar ifrån fyra sekunder till och har tagit in 39 sekunder på tätmannen, medan jag tappat 40. Men det vet jag förstås inte.

Vill ha koll på Forsberg

Tredje ser inte heller så svår ut. Bara att hålla sig nedanför bergsfoten så ska det finnas en brant där bakom en liten höjdutlöpare. Snabbe Forsberg rundar till höger om några branter när han springer iväg. Jag vill ha koll på honom, men genar lite eftersom jag tyckte han girade lite väl mycket åt höger.

På andra sidan branterna blir det dock slyigare och den blå skjortan är borta ur sikte. Jag fortsätter framåt och märker att jag i stressen inte har greppet riktigt. Nu vill jag läsa av något på kartan som stämmer. Kommer till en brant, men den verkar inte vara med.  Springer några steg till och kommer till en hög med sprängsten. Den borde vara med, men kan inte heller lokalisera den i närheten av min kontroll. Nu är jag ute och bommar!

Kör av nån anledning åt höger där det finns några stenar och en tydlig grop. Plötsligt ser jag en vätskekontroll vid en väg. Men inte ens då är jag säker på var jag befinner mig.  Har svårt att inse att jag kan vara så långt på sidan. Vänder dock norrut och när jag bakom en stor sten kommer till en åsformation trillar poletten ner och jag kan lufsa upp till kontrollen, något stukad.

Vad jag inte vet är att Forsberg ännu inte hittat skärmen! Han snurrar i samma område som jag. Inte att konstigt egentligen med den sneda utgången från tvåan. Nr 4 Kjell Hemmyr har dock startat bra. Här är ställningen vid tredje kontrollen:

Fogelberg 15.14
PellE +5.05
Hemmyr + 5.56
Forsberg + 7.34

Fortet från västerNu blir det en ny vägvalssträcka, även den över fortet. Har svårt att fatta ett rationellt beslut efter att just ha gjort en treminutersbom. Men hellre än att fundera ett tag, så kör jag iväg i en högersväng nedanför berget av sprängsten, väl medveten om att jag måste klättra över den där steniga åsen en gång till på samma ställe som tidigare.

Det hade varit bättre att klättra rakt upp och springa till vänster om fortet, men på tävlingskartan finns ett förbjudet område som delvis stör den vägen och det tror jag avskräckte mig.

Känns misslyckat

Är väldigt sliten när jag passerar vägen, men kontrolltagningen går bra trots att jag hamnar på fel sida om ett djupt och brett skyttevärn. Det känns som ett ganska misslyckat lopp efter två mindre lyckade vägval och en rejäl kontrollmiss.

Etapp 5, del 1 med löpstråk

Kanske hade jag känt mig mindre missmodig om jag vetat att Hagaby och Teg hade värre problem! Ställningen vid fjärde:

Fogelberg 21.01
PellE +6.17
Hemmyr +9.57
Forsberg +10.19

Nu får det vara nog med svajig navigering. Halva banan är ju kvar. Omstart. Jag störtar ner på stigen för att runda dalgången och hamnar bakom en damlöpare som jag inte kan passera då det är ganska buskigt till en början. När stigen blir öppnare visar det sig dock att hon är bra mycket rappare i steget än jag…

Etapp 5, del 2

Sliter mig uppför sluttningen på skrå och tar femman som är relativt enkel. Nu väntar nåt som ser svårare ut. Måste vara det här partiet som Elis Åberg tappade segern i. Jag GÅR med tunga ben ut på körvägen där jag förmår mig att springa igen.

Är väldigt noga när jag viker av från körvägen ner i terrängen, ser till att jag kommer alldeles till höger om en brant, en sten och en punkthöjd. Stämmer perfekt, då är det bara att springa rakt österut nerför en kant och där lyser skärmen mot mig vid en brantfot. Var den inte svårare?

Jag ska dock inte hjälpa några som eventuellt gör en Elis-bom och rör sig i partiet norr om kontrollen, så jag tar en högersväng ut, ner mot hygget med stigen. Och just när jag lämnat kontrollen ser jag en rödklädd löpare där borta vid norra höjden, som han är på väg uppför. Har han ett stort klubbmärke på ryggen?  Det kan väl inte vara…?

Etapp 5, del 2 med löpstråkJag skyndar mig alla fall ner till stigen och fram till kurvan. Sen blir jag lite osäker när jag ska ner till sjunde då det inte finns mycket att läsa på. Men där nere ligger en vit sten och visst är det folk vid den. Hoppas det är min kontroll. Jodå.

Släpper loss vad jag kan ner till stigen, men sedan går det tungt. Får nån sekunds vilopaus när jag stämplar vid passerkontrollen (8) sen är det bara att kämpa vidare mot sista. Det är en tvär backe upp till ängen där sista kontrollen sitter framför publiken. Jag är helt slut, men skäms inte för att GÅ en bra bit på ängen innan benen kommer igång igen.

Det är när jag stämplat som chocken kommer. Från speaker-Forsberg, som jag jobbat ihop med ett antal gånger förresten, senast vid SM i Berrek. ”Nu har vi även segraren i H 65 Kort på väg,” säger han. Och så mitt namn!

Kan det stämma? Han måste väl ha sett fel? Sånt händer. Eller kan de andra tre ha haft större problem än jag? Många tankar susar genom huvet medan Forsberg pratar om honom i den blågula Årsundadressen som gått ut som tvåa men nu är först.

Jag spurtar inte, kan inte, men jag skyndar mig så mycket jag förmår. Övertygad om att mina långbenta konkurrenter med nr 1-3-4 måste vara alldeles i hälarna. Inte förrän jag målstämplat kan jag pusta ut. Och konstatera att jag inte njutit alls av stunden. Inget leende på upploppet, ingen segergest, inte ens ett Jocke-finger i luften.

ResultatRiktigt säker är jag ännu inte. Går raka vägen till en pressdator och klickar fram resultatet i H 65 K. Jo, det stämmer. I mitt 34:e 5-dagars har jag varit bäst i klassen.

P.S. Jag blev femma på etappen! Bara två minuter bakom den snabbaste.

Hela kartan.

Om du vill se hur det såg ut i skogen kan du se en film som en löpare i en annan klass tog under sitt lopp. Han hade några av mina kontroller. Bland annat bommade han min K6!

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

O-Ringen etapp 4 – Där satt den!

Numera hade kökstjejen två chefer vid frukosten och det fanns allehanda fina frukter, fem sorters yoghurt, sex sorters bröd och en av cheferna hade en termometer med kortvågssändare. Hon tog tempen på prinskorvarna och förde noggrann statistik.

Jögge släntrade som vanligt in. Klagade över diverse skavanker i benen, precis som på 80-talet med andra ord. Han var sliten. Och själv var man väl inte någon sprattelgubbe heller direkt.

I dag skulle M göra stan på egen hand, så efter alla förberedelser lämnade jag henne i permobilen på trottoaren utanför hotellet. Tuff tjej.

I Nedre Svartlå hade arrangörerna gjort vissa förändringar, bland annat vad gällde pressparkeringen. Inte så att man fick köra upp till Storklinten. Nej, pressparkeringen var helt enkelt slopad. Nu var det bara att köra dit man blev visad, längst ner, längst bort på ängarna. På med ryggsäcken och gå tillbaka för att köa till bussningen. Nu startades kön redan från bilparkeringshållet så vi korsade aldrig riksvägen, vilket ju var en klar förbättring ur säkerhetssynvinkel. Dessutom flöt det betydligt bättre, kötiden var bara tio minuter.

Renhjord sprang

Såg många från OK Renen runt mig i kön. En titt i resultatlistan visar att luleklubben hade 128 startande, ett bevis på splittringen i Norrbotten kring Bodens arrangemang. OK Renen stod visserligen med bland arrangörsklubbarna men det är klart att många av de som tävlade hade bidragit mycket med sitt OL-kunnande i funktionärsstaben i stället. Nu förlitade sig de sex arrangörsklubbarna på allehanda villiga människor från dragspelsklubbar till somaliska föreningen. Det gick, men visst märktes det att många funktionärer saknade O-vana och därför var ovana.

Denna dag träffade jag konstigt nog inte på Elis Åberg.

När jag gick till start såg jag att det var utförsbacke till sista kontrollen. Underbart!

Trots fjolårsmodell på OL-skor och ännu äldre strumpor hade jag lyckats dra på mig skav och hade två omplåstrade tår. Men vid startplatsen irriterade även en tredje tå. Jag uppsökte min nyfunna vän från pinnincidenten dag 2 i tältet för sent startande. Jodå, hon hade visst en rulle med sån där tejp som alla orienterare har att staga upp vrickade fötter med. Jag fick ta en bit och satte över den nya blåsan på lilltån, samtidigt som jag fick en pratstund. Det visade sig att de var två orienterare i startpersonalen, resten var från en handbollsklubb. Och dessa var bara med på en etapp, nya handbollsspelare skulle utbildas i startsysslorna varje morgon. Men det hade gått bra.

Etapp 4, del 1Efter ett ha sökt upp skuggan en stund, inte lätt på ett hygge, var jag klar för kamp. Nu gällde det att inte tappa mer, utan helst ta in på täten. Det var medeldistans – min gren – kontrollbeskrivningen sa att vi skulle ha tolv kontroller på 2,9 km. Såg bra ut.

Första skärmen satt i en sänka i skogen bortom hyggeskanten. Här gällde det att veta var man lämnar hygget. Jag siktade till vänster om högsta delen och knegade på i en förhållandevis snäll slakmota. Trötta ben ville gå redan i sista knixen före hyggeskanten, men jag lovade dom att det snart skulle luta utför. Över krönet så syntes höjdformationerna tydligt och det var bara att styra ner i sänkan och stämpla.

Nästa var superlätt, men framme vid mossen blev det några sekunders tvekan då kanterna inte var så distinkta. Men jag låg rätt i riktning.

Till tredje valde jag att springa rakt söderut i stället för rakt på. Dels skulle jag slippa någon höjdkurva, dels skulle jag kunna ta kontrollen från sidan. Inte behöva tveka om vilket håll jag skulle svänga åt om jag inte såg branten. Gick fint.

Det lutade mycket så man fick passa sig så man inte halkade ner. Fjärde var enkel eftersom den gråmarkerade berghällen var jättetydlig. Till femte var det bara att hålla höjd. Vid första berghällen bromsade jag upp och läste kartan. En sänka skulle leda in mot kontrollen. Fortsatte utan att se någon sänka och fick svänga upp bakvägen till punkthöjden med skärmen. En krok, men jag räknar den inte som en bom.

Etapp 4, del 1 med löpstråkTill sexan är det rakt på som gäller, som överallt annars, måste bara se upp så man inte rasar ner mot sankmarken och får klättra ett par kurvor i onödan. Men det går bra. Här är skogen otroligt fin och lättsprungen. Kollar skidspåret åt båda håll och ser att jag ligger rätt och några sekunder senare syns gropen med min kontroll.

Bara att stå på

Etapp 4, del 2Raskt vidare med ny kurs mot sjunde. Bara att stå på i utförslöpan. När jag passerar stigen ser jag stenarna och det är bara att följa höjdkanten till höger fram mot kontrollen. Spik igen. Stämplar samtidigt med lumparkompisen Forsgren från Gävle, som jag pratade med vid starten. Men jag vet inte när han startade. Detta är för övrigt första gången under veckan som jag lägger märke till någon medtävlare i min klass.

Men jag har inte klart för mig att banan svänger 90 grader åt höger så jag springer ut åt söder innan jag inser att banläggaren tvingar oss pensionärer att klättra rakt upp på en bergknalle. Det är väl bara 20 höjdmeter, men plötsligt är musten borta ur benen. Släpar mina 90 kilo upp, onödigt nog över högsta delen. Däruppe ser jag skärmen en bit åt höger på en lägre nivå. Ingen bom kanske, men slarvigt.

Utför igen, härligt. Hittar ett bra stråk och släpper på så mycket jag vågar. Vilket inte är imponerande om man jämför med yngre dagar. Gubben är onekligen stel i kroppen och kan inte parera och balansera på samma sätt som förr när han ska igenom ett stenigt parti vid bergsfoten.

Men det går. Vägslutet skymtar till vänster och strax ser jag den stora stenen, nian.

En ny 90-gradersvinkling och jag springer rakt mot väster. Vid skidspåret syns berghällen med stenen till vänster och det är bara att svänga en aning upp mot branterna och kontrollen. Försöker pina mig att springa ända fram.

Etapp 4, del 2 med löpstråkKontroll 11 ser svårare ut. Här kan man bomma. Jag springer neråt en bit och halvvägs kommer jag som planerat till en litet längre brant. Därifrån är det bara att hålla höjden så ska jag komma till rätt sten… Där är en sten. Och där sitter skärmen!

Härligt, nu är det bara sista kvar. Struntar i att läsa mig fram längs de löpstråk som finns, utan kör bara rakt utför. Sluttningen är dock stenig och det går inte lätt. Trots att kanske 9 000 startat före mig finns det inget upptrampat stråk där jag springer. Men till slut stapplar jag ut på vägen och avslutar loppet i så god stil jag förmår.

Det var stenigt ner mot sista kontrollen.Mitt namn står överst

Till skillnad från i går är jag riktigt nöjd med loppet och – jodå – mitt namn står överst på bildskärmen för H 65 Kort. Det blir etappvinst med 2.47 före Hemmyr, som för övrigt sprang i mål minuten före mig. Mina tre huvudkonkurrenter har inte gjort bort sig, de blir tvåa-trea-fyra, så inför slutetappens jaktstart är läget inspirerande:

Jan Fogelberg, Västvärmland
PellE +2.08
Göran Forsberg, Hagaby +2.59
Kjell Hemmyr, Teg +4.17

Sträcktiderna

Härligt. Älskar Storklinten. Längtar redan tillbaka till denna fantastiska skog.

Fin arena den här sporten har ibland.

Tillbaka i Boden firar vi på uteservering där M kommer i samspråk med en trevlig luleneger. Jo, han säger att han är en sån. Det är vad bodensarna kallade luleborna på den tiden hockeylagen låg i samma serie. M har för övrigt klarat timmarna på stan bra, säger hon.

Etappseger krånglar till tillvaron. Måste på prisutdelning vid 18. Funktionärerna har fått hyfsad styrning på det hela sedan första kvällens ganska kaotiska tillställning. Så småningom kommer mitt gäng upp på scenen.

Prisutdelning efter etapp 4. Foto: Lars Bengtsson.Upptäcker plötsligt Lasse och Ingela Bengtsson i publiken. Kul! De har dykt upp i Boden för att under slutdagarna komplettera den inte alltför manstarka Årsundatruppen: En husvagn med Anders Karlssons familj och Emma Bengtsson. Och jag.

För er som händelsevis tror att man väljer en klass med lite kortare banor för att man har större chans att vinna fina priser kan jag tala om att det i regel är någon informatör på ett företag eller kommun som i kraft av etappvärd/sponsor haft att klura ut ett pris som kan mångfaldigas i över hundra ex att delas ut till etappvinnarna i varje klass. Så nu har jag en träplatta med en Norrbottenkarta och en ren i tenn och gravyren JOKKMOKK ETAPPEN på. Särskrivet förstås.

Min ren har inte hittat ut ur kartongen än. Han vågar nog inte visa sig för M.

Räknade nyss ut att jag sprungit minst 155 etapper sedan debuten 1969. Det var min tredje etappvinst. De båda tidigare tog jag i Dalarna. Falun 1985 (H 35 Kort) och Sälen 2008 (H 60 Kort).

Efter den timslånga prisceremonin är det hög tid att skriva för Gävletidningarna. Blir slutligen ”tvungen” att placera mig själv på (nedre delen av) gästrikarnas tiobästalista för dagen. Något som glada kompisar raljerade om redan dag 1 och 2.

Hotellrummet är som en bastu trots fördragna gardiner hela dagen. Stora fönster mot väster är generösa mot sommarsolen som lyser väldigt länge i Boden. Laddar för slutetappen med en tunnbrödrulle från Mojjen, strategiskt placerad alldeles utanför hotellet.

Hela kartan

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar